Sida 300
Planscher och Kartor
270
FÖRLUSTELSER. M. M. 270
Det var i mars 1772 som beslutet om svenska operateaterns inrättande fattades, ocli redan den 18 januari året därpå skedde första offentliga föreställningen därstädes. Man kan säga, att det var nästan ur intet, som den fosterländska skapelsen framkallats. Solister af båda könen, kör på ett lialft hundra röster, trettio ballettister, fullständig orkester, dekorationer, teatermaskineri — allt liade liksom framtrollats på mindre tid än ett år, men så liade också saken bedrifvits med både ifver och insikt, och konungen själf var outtröttligt verksam, ej minst vid inöfvandet af det musikverk, som skulle uppföras vid invigningen. Detta var en opera i fem akter, kallad »Thetis ocli Pelée», efter konungens plan utarbetad af Johan Wellander, tjänsteman i Stockholms rådhusrätt, samt med musik af Francesco Antonio Uttini, italiensk musiker, som dock redan i nära ett par årtionden vistats i Stockholm, dit lian anländt i egenskap af kapellmästare för den italienska trupp, som 1754 liitkallades, och där lian stannade till sin död 1795.
Dekorationerna voro målade af Lorens Sundström, kungl, hofmålare, men tämligen oöfvad i denna gren af konsten. Maskinmästare var Lars Sollenius, en, såsom det heter i Gustaf Johan Elirensvärds anteckningar, »flitig snickare som lärt under en bortrest, okunnig maskinist», men som, »född med ett mekaniskt begrepp, började arbeta sig fram ur mörkret». Alla biträdande lyckades, ocli den med stor ståt och högtidlighet försiggångna invigningen visade, att företaget vunnit den fullkomligaste framgång.
Annu fanns dock icke något nytt teaterhus. Operans invigning försiggick i det meromnämnda Bollhuset, en gammal träbyggnad, hvars [-ladu-]ika-] {+ladu- ]ika+} yttre man sökt hjälpa upp med några pelare på framsidan, men hvars obekväma inre just icke var lockande. Där samlades emellertid en fin publik i den tidens mångfärgade dräkter, bland hvilka herrarnes icke voro minst lysande — ljusa rockar af siden ocli sammet, kortbyxor, skor med röda klackar, spetsmanschetter och spetskrås, pudradt hår med bandrosett i nacken. Det såg elegant ut.
Och på scenen! Där liade man assessorskan Olin, född Lillström, ett par och trettio år, vacker, intagande ocli på allt sätt vinnande. Hon utförde Tetis' parti, ocli man kunde ej nog prisa hennes »öfvernaturliga sång, förenad med sällspord insikt i tonkonsten ocli den lyckligaste lätthet att fatta det finaste af en musikalisk tanke», liksom hennes »förträffliga spel, där behag i åtbörder, styrka ocli liflighet i deklamation, eld och uttryck i hvart ögonkast och hvarje rörelse frambragte en fulländad konstbild».
Det var hvad man sade om Elisabeth Olin, ocli man liade föga mindre smickrande omdömen om Carl Stenborg, som sjöng Pelées parti, men var kanslist i liofexpeditionen, dock förnämligast skådespelare och fastän ej äldre än tjuguett år i besittning af grundliga insikter i musikens teori samt med en förträfflig tenorbaryton. Han var son till Petter Stenborg, men uppfostrad hos överstemarskalken, grefve Adam Horn.
Källa: Project Runeberg ·