Sida 353
Planscher och Kartor
315 STOCKHOLMS OMGIFNINGAR.
vidsträckta, ty dalarna nå mera sällan fram till sjöns stränder ocli egentliga slätter ser man ingenstädes. I detta fall förändras landskapet först när man liunnit längre väster ut; emellertid företer redan Svartsjölandet, den största af östra Mälarens öar, drag af den uppländska slättnaturen, särskildt i sina mellersta delar. Landet är likväl ingalunda ofruktbart: innanför de skogiga strandhöjderna sänka sig talrika smådalar, ofta vidgade till större fält, där den bördiga leran ger rika skördar; jordbruk är också öfverallt befolkningens hufvudnäring.
Följer man från Stockholm segelleden öster ut och har man lämnat Djurgårdens yppiga stränder bakom sig, så möter så godt som omedelbart
en annan natur. Här äro löfträden mera sparsamma ocli den glesa barrskogen förmår knappast skyla de branta bergen. På samma gång som vattenytorna vidgas, blifva också höjderna lägre, utan att därför gifva näring åt en yppigare vegetation. Men ej heller liär behöfver man tränga djupt in i de öfverallt utgrenade vikarna ocli sunden för att återfinna mälarenaturens rikare hufvuddrag.
En ny skiftning i skärgårdsnaturen inträder, sedan man på väg norr ut passerat Vaxholm eller sedan man vid Stäket utkommit på Baggensfjärden. Man ser det först därpå, att vattnet blir klarare, och blåstången vid stränderna anger, att salthalten blir större. Stränderna äro nästan öfverallt bergiga och branta, men dock ännu skogklädda, ehuru tallar och björkbuskar tyckas kämpa hårdt för tillvaron i den grunda mossan ocli skref-vornas sparsamma jordlager. Äfven i denna mellersta del af skärgården
A. Blom fot.
158. Udde vid Islinge på Lidingön.
Källa: Project Runeberg ·