Sida 48
UPSALA.
Staden och Slottet.
Från Skokloster är vägen icke lång till Svealandets urgamla tempelstad och konungasäte, det mångfrejdade och mångbesjungna Upsala.
Den, som sjövägen nalkas till den gamla staden, ser inga tecken till att en stad är nära, förrän fartyget vid en tvär vändning af Fyrisån, — grumlig och gul, likasom Flavus Tiberis — plötsligen befinner sig nära nog inne i staden. Främst visar sig der Wasaslottet på sin höjd, så Trefaldighetskyrkans låga torn och Domkyrkans högt deröfver uppskjutande dubbeltorn, medan staden med sina ståtliga byggnader, hvilka nu till stor del intagit de fordna låga trähusens ställe, och sina lummiga trädgårdar utbreder sig på slätten, hvilken på alla sidor derom fortsättes så långt ögat når, först vid horisonten afbruten af skogbevuxna höjder. Det hela är en landtligt täck, en idyllisk tafla, och likväl förvarar hon inom sin ram så många stora minnen.
Gamla Upsala, nu en by, bekant genom sin urgamla kyrka, hvilken likväl förmodligen i sina murar icke innesluter en enda sten af det fordna templet, sina kungshögar och sitt mjöd, var i hednatiden platsen for templet och kungsgården; men ett godt stycke nedanför detta Nordens synliga Walhall låg vid Fyrisåns utlopp en hamnplats och köpstad, kallad Aroos, åmynningen. Denna köpstad utvidgades småningom, och hit flyttade under tidernas lopp konungarne sin bostad. När sedan kristendomen slagit djupa rötter i landet, och Sveriges erkebiskopar från det alltmer aftynande Gamla Upsala flyttat ned till Aroos,
