Svenska slöjdföreningens tidskrift

66

SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1907.

hindrar konstindustrien att lära utaf dem. Det Thielska galleriet, denna hufvudstadens yngsta, men därför ej ringaste sevärdhet, rymmer bland andra arbeten af Gustaf Fjcestad några ståtliga väfnader. Helt nyligen har också Göteborgs Musei Konstafdelning förvärfvat den stora gobelinen “Rinnande vatten" (2X3 meter), väl hittills, konstnärens monumentalaste verk. Namnet säger liksom afbildningen hvad den föreställer, motivet igenkännes från en duk i Thielska galleriet om än omdanadt, i synnerhet beträffande färgskalan. Denna är i väfnaden smältande harmonisk, ett mjukt samklingande ackord af bruna, blå, grå och hvita toner. Öfvergångarna och skiftningarna i vattenytans spelande mönster äro framställda med oöfverträfflig känslighet. Man har fullkomligt intrycket af rörelse och lif, och man häpnar öfver den tekniska fulländning hvarmed afsikterna utan ringaste prutmån realiserats, utan att ansträngning och möda röja sig. Gärna erfar man något om detta skenbara trolleri, och trollkarlen själf afslöjar sin hemlighet med den öppenhjärtighet, som är de modernare trollkarlarna egen, till skillnad från gamla tiders. Se här hvad han haft vänligheten meddela: “Materialet är vanlig svenskull på fiskgarnsvarp. Sedan jag fått mönsterkartongen färdig insåg jag det omöjliga i att kunna få färgaren att sentera de små behöfliga skillnaderna i valörer och färger till vattnet. Därför lät jag honom färga ospunnen ull i det ljusaste blåa och det mörkaste bruna och sedan blandade och kardade vi af dessa båda sorter de olika mellantonerna, alldeles som man blandar färg på en palett. Och om Ni ser efter, skall Ni se, att i vattnet står striden endast mellan det bruna och det blåa med undantag af snön opptill, som endast är tillsatt med hvit ull. Jag har nu senare funnit ett bättre sätt att göra mig fri från färgarens oberäkneliga förmåga, ty detta sätt med blandning och kardning af ospunnen ull är allt för mycket tidsödande, och att låta färgaren färga garnerna efter mönstret det är för mycket hasard. Därför gör jag numera så, att jag låter färgaren färga en massa på en gång af' alla de oblandade, rena färger jag använder för målning, såsom ultramarinblått, smaragdgrönt, cinoberrödt, lackrödt, cadmium orange, cadmium citron, bränd och obränd terra, svart och hvitt o. s. v. Alla dessa färger har han på lager (liksom färghandlaren tubfärgerna) i tunnt enkelspunnet garn, och som det till garnet i gobelinerna skall vara 7 å 8 sådana enkelspunna trådar, finnes det 7 å 8 möjligheter att träffa den rätta färgen som jag vill ha genom hopspinning af trådarne. Jag har ju för öfrigt ännu tlere möjligheter, ty af hvarje af de uppräknade färgerna kan jag få tre olika mörklekar, såsom mörkblått, mellanblått och ljusblått. Alltså: det hela är samma system som med vanlig målning och blandning på paletten. Den största fördelen är ju den, att med dessa jämförelsevis få färger kan jag reda mig till allt och behöfver aldrig vänta på färgning in i oändlighet. Långt ifrån att vilja hemlighålla detta vore jag tacksam, om Ni ville låta detta blifva bekant och komma till gagn."

Denna fint uttänkta metod är ju påtagligen en direkt frukt af de långt drifna kraf på målerisk illusion, konstnären ställt på sina väfnader. Men gifvetvis låter den ypperligt använda sig äfven i verk af annan art än hans, och så ha vi att med tacksamhet konstatera ett af dessa fall, där konsten gifvit konsthandtverket en gagnande gåfva. Det gäller blott att erinra sig, att dessa konstens syskonskänker mestadels äro som skarpslipade vapen, hvilka måste handhafvas med varsamhet och eftertanke, om de ej skola bli till ondo i stället för till godo.