Sida 81
”RINNANDE VATTEN”.
OOBELIN AF GUSTAF FJ/ESTAD.
(GÖTEBORGS MUSEUM.)
AF
AXEL ROMDAHL.
Den konst, öfver hvilken vara dagars Sverige känner en berättigad stolthet, har till hedersamt särmärke en utpräglad och stark individualism. Våra yppersta konstnärer likna icke hvarandra annat än i den målmedvetna och följdriktiga säkerhet och kraft, med hvilken de omsatte sina personligt upplefda vyer i färg och form. Därför kan det heller aldrig bli fråga om en graderande jämförelse af dem inbördes, en hvar är mästaren i sin art — så som Kellgren snillrikt sade: “den ene är Anakreon, den andre Bellman“. Men man äger ju likvisst möjlighet att sätta upp en lista och det en ganska lång, på de konstnärer som främst och mest lysande företräda denna sida af modern svensk kultur. Till dem hör obestridligen Gustaf Fjaestad. Visserligen bäres knappast hans konstnärsskap af det djupa allvar och den mäktiga stämning som eljest genomgår vår öfriga målarkonst. Men i gengäld är han liksom Anders Zorn, fastän på ett helt annat område och på vidt olika sätt, den store trollkarlen, som fångar lefvande och behåller vid lif verklighetens flyktigaste och svårast fasthållna skönhetsskatter, den nyfallna snö, som knappt nått marken, den rimfrost, som i nästa minut skall smälta för solen, vattnet som böljar, rinner och glittrar i ständig växling. Hans käraste motiv är vattnet, det våta såsom materia eller substans och i olika aggregationstillstånd, och han väljer helst att se det på nära håll i en liten vrå, där han riktigt i fred kan glädja sig åt det och iakttaga det. Sättet att se har mycket af animalisk naivetet, af barnets fröjd åt att krama snön och åt det klara grundvattnet i badviken. Men det är ej flyktigt och tillfälligt, det ursprungliga, naiva seendet öfvergår i den fängslade, liksom hypnotiserade beskådan, som aldrig kan se sig mätt och som är nära i släkt med naturforskarens skärpta och inträngande detaljiakttagelse. Motiven äro så fria från litterärt innehåll de kunna vara. De få sitt värde uteslutande genom sättet att se och genom det i de flesta fall gåtlikt illuderande återgifvandet. Fjaestads naturskildringar äro hvad de äro först och sist genom tekniken. Hur högt konstnären än drifvit denna i sina målningar, har man dock någon gång känslan af att oljefärgen är honom ett för ofullkomligt och groft medium. Och då man sedan betraktar de väfnader, som utföras efter hans kartonger under hans öfverinseende och ledning, synes det en, som om de för konstnären själf utgjorde en integrerande och väsentlig del af hans gärning, supplerande taflorna med verkningar, hvilka bättre framkomma i garnets skiftning och skimmer än på något annat sätt. De Fjasstadska gobelinerna få därför knappast bedömas ur specielt konstslöjdssynpunkt och kunna icke gälla som förebildliga för den dekorativa väfnadskonsten annat än i ett eller några fall, utan måste uppskattas och njutas såsom rena konstverk, måleriska naturskildringar i monumental skala och utförda i textil teknik i stället för i någon af måleriets öfliga tekniker. Vi kunna och böra ställa dem utanför den konstindustriella diskussionen, hvilket icke
l
Källa: Internet Archive ·
