Svenska slöjdföreningens tidskrift

70

SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1907.

Hans första konstnärliga ärelystnad blef nu den att återuppväcka konsten att förfärdiga färgade glasmålningar — glasmåleriet. För detta ändamål uppfann han opalescensglaset, eller som han själf har kallat det “favrile glass."

Tiffany-glas har blifvit ett begrepp inom den moderna konstindustrien, som omfattar de mest skiljaktiga föremål inom glasfabrikationens område, från dricksglas och prydnadsvaser till glasfönster och väggbeklädnader, från lampor och elektriska ljuskronor till emaljarbeten och prydnader för kyrkliga inventarier och messhakar.

Gemensamt och betecknande för denna omfattande produktion — det som åtskiljer den från allt annat konstglas — är det genomförda användandet af opalescerande glas.

Tiffanys “favrile glass" är en iriserande, regnbågskimrande glasmassa som är sammangjuten eller blandad af flere färgnyanser. Som regel reflekterar den ljuset i ett matt eller halfmatt, metalliskt skimmer liknande det som kan iakttagas på anlupet stål, och som finns hos jordfunna romerska glas eller på de spansk-moriska fajanserna.

Denna glasmassas användning är ytterst olikartad.

Till dricksglas, prydnadsglas, vaser och skärmar till lampor och elektriska kronor är den utblåst till en jämn, tunn, halfgenomskinlig massa.

Gjuten och slipad har Tiffany användt den som ädelstensliknande stycken infattade i metall. Med dem pryder han kandelabrar och ljuskronor, smycken och kyrkoskrudar. Den yppiga, halfbarbariska dekorativa verkan han härmed uppnår kan ofta mäta sig med den orientaliska eller byzantinska dekorationens prakt.

Men framför allt har Tiffany-glaset fått en härlig användning för dekorativa glasfönster.

* *

*

Konsten att färga glas och sammanställa mot ljuset till kraftigt dekorativa figurkompositioner är medeltidens uppfinning och måhända denna tids största tekniska bedrift på den dekorativa konstens område. Men glasmåleriets konst dog bort med den götiska byggnadskonsten och det som renässansen och senare tider frambringat i glasmåleri är endast en svag afglans af de götiska katedralfönstrens prakt. De mättade, rika färgverkningarna hos det 14:de och 15:de århundradets glasmåleri bleknade redan under det följande århundradet bort: slappa, kraftlösa halffärger och den energiska konturteckning, som det gamla glasmåleriet uppnådde genom blyfattningens linier, undanträngdes mer och mer af en detaljerad penselteckning och modellering, som sträfvar efter naturalistisk illusion på ett område där en sådan är fullkomligt värdelös.

På kort tid förlorades icke endast känslan för det dekorativa utan också den tekniska kunskapen i glasmåleriet, och denna gamla praktkonst försvinner ur de tekniska konsternas rad utan att hvarken det 17:de eller 18.de århundradets härskande konstriktningar synas hafva känt någon saknad af förlusten.

De försök, som i sammanhang med de götiska katedralernas restaurering under 19:de århundradet hafva gjorts i riktning att återupplifva denna gamla konst äro — utanför England och Amerika — genomgående misslyckade och blottades på allt konstvärde.

Af allt det odrägliga som på de dekorativa konsternas område presterats af det 19:de århundradet, är moderna götiska glasmålerier nästan det odrägligaste, i koloriten antingen råa eller blacka, i teckningen genomgående sliskiga och karaktärslösa.

Ett undantag som är all heder värdt, är det jämförelsevis ringa antal kyrkfönster som i England och Amerika framgått ur den praerafaelitiska konstskolans sträfvanden att inom konstens skilda områden återuppväcka traditioner, hvilka voro lefvande under medeltiden och ungrenässansens dagar men som kväfdes under barocksmakens tyngd.

Både Madox-Brown och Burne Jones samt flere yngre konstnärer ur prserafaeliternas krets hafva med smak och förstånd komponerat glasmålningar, som tåla att infattas