Sida 108
108
inverka på de öfriga och att närmare förklara regeringens mening. Allmogen vidtalades af dem som vanligt provinsvis, dels emedan de då voro medgörligare, dels emedan pluraliteten ej gällde i bevillningsfrågor. Först efter ett envist motstånd gåfvo bönderna efter. Sedan utskrifningen blifvit beviljad i öfverensstämmelse med regeringens önskan, kom ordningen till den likaledes mycket omtalade reformen i skjutsväsendet, att utbyta den landsförderfliga friskjutsen mot en ständig bevillning, hvars belopp dock ej var till något visst föreslaget. Utsigten till en ny skatt af skräck te bönderna, och äfven adeln gjorde svårigheter att bevilja det j/) erforderliga beloppet, Här visade sig på ett lysande sätt, ^\ ^ \ hvilket anseende kanslern åtnjöt, hvilken myndighet han
S(
q.°\)^ < J utöfvade. Sedan alla tre klasserna på riddarhuset enhälligt % ^j^jr\ nekat att bevilja mer än 1 daler på hemmanet i skjutsfärds-
r' A 1 *^ I penningar, infann sig kanslern och visade dem otillräcklig-
^ ! heten deraf: han förehöll dem privilegiernas missbrukande 1 och eggade deras hederskänsla: de borde handla som ridi dersmän och gode patrioter. Allt motstånd var förstummadt: ; ingen enda röst höjde sig mot kanslerns begäran, och landtmarskalken uttalade sin förundran, att af dem som eljest voro stortaliga nu icke en enda djerfts uppträda 1 ). Sedan äfven bönderna fogat sig efter regeringens förslag, var saken afgjord: förändringen kunde dock ej genast komma till verkställighet, dertill fordrades nemligen att gästgifveri-inrättningen sattes i fullständigt skick, hvartill åtgingo flera år. Adelns motstånd -mot denna bevillning hade utan tvifvel stärkts genom regeringens och rådets egen misshällighet, som vi redan skildrat. Från Brahe utgick sannolikt impulsen till den särskilda inlaga, som första klassen på riddarhuset ingaf till regeringen med begäran om skjutsningsfrihet, men som kanslern ansåg orimlig såsom stridande mot samtliga adelns svar. Saken ledde till ordvexling och
') Adelns protok. d. 17, 26, 29 Jan. Kåd9prot. o. riksd.acta. På detta uppträde syftade man utan tvifvel, då man 1644 klagade öfver intrång på adelns yttrandefrihet och att visse »högnämme personer öfverfallit adeln med snubbor och bannor».
Källa: Internet Archive ·