Sida 167
Pensioner åt riksråd ro. fl. 167
känna, men att 1765 års besiat voro fattade af rikgens ständer själfva och därför icke af nägon dödlig makt kunde ändras. Denna sats vändes snart i en annan fråga emot Mössorna. Alla riksråd, som före 1765 tagit afsked, hade af riksens ständer fått försäkran om pensioner, och likväl hade sekreta utskottet 1766 helt och hållet eller till en del indragit dem; men som sekreta utskottet icke ägde makt att sålunda upphäfva riksens ständers beslut, så borde dessa rådsherrar återfå sina pensioner. Häremot var icke mycket att invända; saken förhalades dock till inemot riksdagens slut. När den då föredrogs hos stånden, yrkade Mössorna på riddarhuset (5 jan.), att äfven deras vänner, de vid riksdagens början afsatta riksråden, skulle få pensioner; Hattarne samtyckte men tillade då äfven de riksråd, som 1765 afskedades och icke nu hade åter gått i tjänst, Seth och Flemming. Alla dessa nya pensioner bestämdes till den storlek, som 1766 hade blifvit fastställd, 4,000 d. s. m.; de gamla återgåfvos oförminskade, 6.000 d. s. m. — till hvilket belopp äfven Höpkens på hans eget förslag nedsattes.1 Af lika skäl * som till riksråden återställdes också pensionerna till dem, som tjänstgjort vid prinsarnes uppfostran.
I dessa mål kan man skönja ett bemödande att åtminstone i formen visa aktning för förra ständer, i det man sköt skulden på deras sekreta utskott. Detsamma kan icke sägas om den upprättelse, som gafs åt Rudenschöld. Vi erinra oss, huru stånden 1766, utan därtill af sekreta utskottet gifven anledning, afsatte honom från rådsämbetet på grund af de fel, hvilka han såsom hofkansler vid pommerska krigets början skulle hafva begått. Mot lagligheten af detta
1 Riksd. Tidn. s. 237, 400. K. Fr. Scheffer fick icke någon rådspension men återfick sin pension såsom f. d. guvernör för prinsarne. Tessin återfick både guvernörs- och rådspension, den senare dock förminskad; han var redan död på Åkerö, dagen innan ständernas bref härom utfärdades. En följd däraf, att sekreta utskottet icke ansågs hafva varit berättigadt att indraga pensionerna, var, att dessa skulle utbetalas äfven för den förflutna tiden utom till Höpken, som afsade sig denna förmån, och till Strömberg, som förmodligen icke ansågs behöfva den. Äfven Alströmers änka återfick den pension, som 1766 blifvit indragen; Riksd. Tidn. s. 481.
Digitized by
Källa: Internet Archive ·