Tillbaka Read Runeberg

Sveriges politiska historia, från konung Karl XIII: s död till statshvälfningen 1772, andra upplagan, delvis omarbetad

Originalsida 166
Originalsida 166
Originalsida 166
Originalsida 167
166–167

Sida 166

166 Kap. 30. Riksdagen 1769—70.

borde fi ersättning för den förlast, som de genom kursens plötsliga fall till 42 mark hade lidit på de summor, som de redan erlagt. Sedan stånden gillat dessa åsikter — hvilket endast på riddarhuset (den 21 dec.) kostade en votering — , upprättades i bankodeputationen en ny sluträkning, hvilken utföll så, att hela den summa, som växelbolaget kändes skyldigt att erlägga, nedsattes till 1,631,255 d. s. m., hvad ar tvinga me därutöfver redan hade inbetalt, skulle till dem återställas.1

Icke alla hade lika stor framgång. Väl blef Wittfoth lösgifven ur sitt fängelse och Clason fick trygg och säker återkomma till riket, de fri kal lades ock från allt vidare kraf, men någon ersättning för hvad de lidit fingo de icke begära. Wittfoth, som funnit all sin egendom sköflad, erhöll dock vid riksdagens slut ett räntefritt lån på några år af banken för att därmed kunna åter börja någon rörelse. 2

Det skäl, h varmed Mössorna i synnerhet sökte att försvara och upprätthålla den föregående riksdagens åtgärder med växelkontoren, var, att det 1761 endast varit sekreta utskottet, som gjort räkning med bolagsmännen och gifvit dem ansvarsfrihet, hvilken riksens ständer icke behöft god-

1 Sekr. utsk:ts prot. 14 juni, 7 och 13 dec. 1769, 26 jan. 1770. Likvidationen med de associerade bland sekr. utsk:ts expeditioner n:r M7 och 548. Eiksd. Tidn. fl. 202. På de fyra millioner, som växelkontorets arfvingar och målsmän 1766 nödgats åtaga sig att erlägga, hade de redan inbetalt 3,095,662 d. s. m.; däraf skulle nu till dem återställas 1,464,406 d. s. m. — däri inberäknade sex tunnor guld för kursens fall.

8 Sekr. utsk:ts prot. 21 jan. 1770 och riksens ständers skr. till Kungl. Maj.t bland riksens ständers expeditioner, n:r 488. Det lån, som Wittfoth fick, var 150,000 d. s. m. — Äfven Gottsman (se V, sid. 362, noten) begärde upprättelse; sekr. utsk., som icke hann granska detta mål, uppdrog d. 29 jan. åt bankofullmäktige att till nästa riksdag inkomma med berättelse därom; dock fick Gottsman genom bankodep:ns resolution d. 25 jan. en pension af 1,000 d. s. m. Olthoff och Giese (se V, sid. 391, noten) sökte att utfå hela sin fordran; sekr. utsk. var benäget (29 jan.) att låta saken komma under ny pröfning, men stånden afskuro all åtgärd därvid, förklarande, att det icke varit sekr. utsk. tillständigt att utan föregånget bifall af riksens ständer befatta sig med denna sak; Riksd. Tidn. s. 422.

Digitized by

Google

Källa: Internet Archive ·