Sida 188
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
Adolf Fredriks sista regeringsår och död. Gustaf 111 blifver konung.
Efter riksdagen 1769 såg man, för första gången sedan Adolf Fredrik besteg tronen, konung och råd sämjas. I alla stora ärenden, så väl utländska som inhemska, rådde endräkt; och om några smärre tvister föreföl lo — mest rörande befordringsfrågor — , så utjämnades de genom rådsherrarnes, i synnerhet Sinklaires, fyndighet och genom det ömsesidiga medvetandet om nödvändigheten af att hålla tillsammans för att icke duka under för gemensamma fiender.
Den fara, som svårast hotade Hattarnes återvunna välde, var dock af den art, att det låg utom regeringens makt att afvärja densamma. Den växte upp ur den nyss slutade riksdagens penninghushållning. Att statsutgifterna blifvit så betydligt ökade, var illa, men värre var, att de icke kunde bestridas, utan att banken kom till hjälp med nya massor af sedlar. Ännu större voro de lån, som i samma slags mynt utgingo till understöd af näriugslifvet; under det att den inrikes upplåning, som till motvikt häremot af riksdagen blifvit beslutad, så illa lyckades, att i stället för fyrtio tunnor guld icke fullt fyra inflöto. Så växte den utelöpande sedelstocken under år 1770 med bortemot sexmill. d. 8. m.1 Det blef nu omöjligt för bankofullmäktige, äfven med tillhjälp af det utländska lånet, att styra kursen. Sekreta utskottet hade önskat, att den skulle hållas vid 48 mark; innan ständerna sk il Ides, var den vid 56 mark och
1 D. v. S. Bref om rikets penningverk, s. 144.
Digitized by
Källa: Internet Archive ·