Sida 11
till straff för detta pådiktade brott, slagta och offra honom på samma sten, der Torsten hållit sin ensliga gudstjenst. Men ifrån den tiden hade bondens kreatur ingen trefnad mer, utan magrade och dogo, och trodde många, att detta war ett straff för den oskyldige Torstens dråp. En gång, då bonden höll på att slagta, och redan hade dödat och dragit huden af en oxe, började hustrun att åter klaga öfwer Torstens död, säganbe honom wara ett helgon, som nu lefde i himmelen. Härwid skrattade bonden högt och sade: Icke tror jag, att Torsten lefwer mera dn denne oxe, som jag nu skall hugga sönder. Men se, wid dessa ord reste sig den slagtade och flådda oxen hastigt upp på sina fyra ben, och bewittnade dymedelst, till de närwarandes förwåning, sin fordna wäktares helighet. På detta ställe blef seban ett litet kapell upprättadt till Torstens ära, der sedermera många underwerk sägas blifwit förrättade i synnerhet med botande af Westgöta=bóndernas boskap.
Dessa och otaligt många dylika berättelser, hwilka det råa folket trodde, bidrogo i sin mån att skaffa kristendomen allt mer och mer anseende och att uttränga de ännu orimligare sagorna om be gamla Gudarna.
3 Kap.
Kriget med Norrige.
På denna tiden lefde uti Norrige en ryktbar höfding, benämnd Håkan. Han ansågs wara den tapprafte och skickligaste man, hwadan han habe blifwit satt öfwer en del af westra Norrige, samt fått en af konungens slägtingar till äkta. Sedan föll han uti sin konungs, Harald Hårdrådes, onåd, så att han måste fly riket. Han undfick då förläning i Swerige, somliga säga Halland, andra Wermeland. Härifrån
