Sida 206
sten af blott 60 man. Svenskarna jagade efter och skingrade snart hela svärmen.
I sin berättelse om slaget påstod sedermera po-Jackarnas anförare Lubomirski, alt hans folk drog sig i god ordning tillbaka, sedan de sett, hnru sachsarne hals öfver hnfvud Hytt ifrån fältet.
Sanna förhållandet var, att sachsarne stannade på fället och kämpade tappert i flere timmar, sedan po-Iackarna redan flytt. Genom dessas bortvikande blef likväl sachsaruas högra* flygel blottad och efter en hård strid tvnngen att draga sig tillbaka. — På samma sätt gick det med fotfolket under Schulenburg. De kämpade länge mot Liewen och Stenbock; men svenskarne och i synnerhet gardesregementet voro oemotståndliga. Konung August blottställde sig sjelf i striden och uppmanade sitt folk till tapperhet och den skicklige Schulenburg gjorde allt, hvad på honom berodde. Sachsarne måste dock slutligen också här draga sig baklänges. — Svårare blef striden på svenskarnas högra flygel. Med tillhjelp af en mängd risknippen lyckades Steinau att i spetsen för en hop sachsiskt manskap gå öfver den först omtalade träskbäcken. Derpå ryckte han fram och tog svenskarna dels i sidan, dels i ryggen, och det med öfverlägsen styrka. Man berättade lör konungen denna hotande rörelse. Låt dem komma, sade han, jag skall snart skicka dem samma väg tillbaka igen. Svenska härens läge var dock i detta ögonblick ganska vådlig. Till Karls lycka stodo på hans högra flygel sådane kärn-troppar, som Östgöta ryttare, lifdragonerna, lifrege-mentet till häst och främst och framför alla drabanterna, och detta under sådane anförare som Rehu-skiöld, Spens och Horn. För att motstå Steinaus första och ölverlägsna anfall, slöfo sig dessa ryttare tillhopa i fyrkanter, ett stridssätt, som sällan användes annat än af fotfolk. På sådant sätt lyckades de hejda fiendens anfall. Men länge nöjde sig icke svenskarne med ett blolt försvar. De bröto sjelfva gäng på gång
Källa: Project Runeberg ·