Sida 117
rad medelst 218 röster mot 87, hvilka tillföllo Gyllenborg. När enligt bruket riddarhusets ombud kom-mo till drottningen för att gifva valets utgång tillkänna, hade hon laggt sig till sängs, som man trodde af harm och för att åtminstone den gången slippa mottaga en så förhatlig beskickning. Slutligen lyckades dock Fredrik att till någon del blidka hennes sinne, och medla en slags försoning. J)
Emellertid började riksdagsarbetet jemnte utdelandet af penningar och befordringar. Många ombud, isynnerhet bland ofrälsemännen, till och med, säger man, erkebiskop Steuchius 2) blefvo på sådant sätt vunna. Nästan alla riksdagsböriderna, lockade af general Silfverhielm 3), öfvergingo till Fredriks sida, och man hörde dem påstå, alt den, som hade äran sofva hos en drottning, borde sjelf vara honung; ty mannen skulle väl åtminstone vara lika god med hustrun.
Ilolsteinska partiet, ehuru svagt, gjorde dock ett par försök. En i Karl Fredriks tjenst stående general Stenflycht skickade till flere landets ämbetsmän, biskopar, borgmästare, m. 11. åtskilliga uppmaningar att arbeta för besagde hertig, samt löften i ty fall om ryssk hjelp, men i motsatt om rysska härjningar 4), m. m. Under då varande förbittring mot nämnde grannfolk, gjorde dock sådana skrifvelser föga verkan. En öfverste Stobée sökte på riddar-huset försvara Karl Fredriks tronföljare-anspråk; men utan framgång. Måhända var det dock af oro öfver dessa företeelser, som arfprinsen och Gustaf Adam Taube en tid tänkte på att använda våld, och att för sådant ändamål inkalla några pålitliga regemen-ter. 5) Horn och Campredon afböjde dock förslaget,
1) Franska min. br. d. 31 Jan 1720.
2) Franska min. br. d. 23 Febr. 1720.
3) Jtiksark. Kommiss. handling om prosteri Bronner
4) Danska och Preuss. min. br. d. 9 Sept, 1730.
8) Franska min. br. d. 24 Jan. 1720.
Källa: Project Runeberg ·
