Sida 107
107
andliga slapphet, som mångenstädes gjort sig gällande. Det var visserligen dessa känslor i förening, som eldade Tollstadius m. £1. och som förvärfvade honom och hans predikningar så många och så tillgifna åhörare.
Ofvan berättade inom det gemensamma pietist-lägret yppade afvikelser från och anfall mot den lutherska statskyrkan måste mellan dessa båda magter uppväcka häftiga strider, så mycket häftigare, som de nya åsigterna stundom angrepo vissa hufvudpunkter icke blott i den lutherska kyrkans enskilda, utan i hela kristenhetens gemensamma bekännelse. Sådant måste djupt såra den tidens svenska folk, hvilket blifvit uppfostradt i orubbad öfvertygelse om den lutherska lärans ofelbara sanning och tillika om svenskarnas ärfda och segerrikt fullgjorda pligt att densamma skydda. Hvarje afvikelse från nämnde bekännelse tycktes fördenskull innebära en afvikelse från den fordna ärorika banan, att affall från satens bättre jag. Härtill kom den hänförande magt, som låg i föreställningen om ett folk, som var äfven i troshänseende sammangjutet till ett fast sammanhängande helt, så att alla dess medlemmar hade en Gud, en tro, ett hopp och enahanda bekännelse. Under hela 1600:talet hade detta förhållande varit och var ännu ett föremål för svenskarnas stolthet, att minnas och ifver att upprätthålla. I synnerhet gällde detta presterskapet. De mer ifriga och kraftfulla bland dess medlemmar trodde sig förpligtade att till cn strid på lif och död uppträda mot läror, sådana som många bland de nyss uppräknade. Men jemnte de rena bevekelsegrunderna, förefanns naturligtvis äfven på den sidan mycken mensklig svaghet; en stel bokstafstro, en bliud kärlek för en gång inlärda satser, en trög likgilltighet eller ovilja mot förändringar, och ej minst det äldre slägtets vanliga missnöje, när det yngre öfvergifver gamla och beträder ' nya banor; likaså den presterliga hersk-
Källa: Project Runeberg ·