Sida 227
sinnade Tessin. Här uppenbarade sig nu en påfallande och lärorik öfverensstämmelse med förhållandet 1739. Det var genom att tala för krig, som Gyllenborg hade med tillhjelp af Akerhielm m. fl. störtat Horns fredliga rådkammare. Men knappt hade dessa herrar, i egenskap af kansli-president och riksråd, fått sig ålaggda regerings-ärendernas ledning och ansvar, förr än också de, den ene mindre1), den andre mer, började 1739 och 1740 draga eller söka draga sig tillbaka från krigspartiet och dess planer. Nu, år 1748, gick det på samma sätt. Fredligheten i Akerhielms statsåsigter 1746 hade varit ett väl icke offentligen uttaladt, men i verkligheten mycket bidragande skäl, hvarföre han blef af Tessin 1747 undanträngd. Men knappt hade den sistnämnde som kansli-president kommit till styret och ansvaret, förr än också han i sin ordning började rygga tillbaka för de hotande krigsutsigterna. Följden blef, att han mer och mer råkade i oenighet med det unga hofvet och dess anhängare, i spetsen för hvilka numera Palmstierna framträdde. Striden mellan dessa fordna bundsförvandter blef tämligen häftig. Tessin, hette det, är nu för tiden ett mål för Palmstiernas angrepp på alldeles samma sätt som Horn 1738 var för Karl Gyllenborgs ; och får mångfaldiga gånger uppbära förebråelser för feghet och ajfall från fordna åsigter, och Plomgren skall hafva sagt: jag liar satt grefve Tessin på kansli-president-stolen ; och kan också lyfta honom derifrån. Men Tessin hade på sin sida icke blott Mössorna och flertalet af landtbefolknin-gen, utan äfven flertalet af rådkammarens Hattar, hvilket till en del af samma orsaker som han sjelf hade öfvergått till mer fredliga tänkesätt.
Rysska regeringens ovilja mot tronföljare-paret och Hattarna fortfor, som nämndt är, oförminskad, och tycks t. o. m. hafva vid början af 1749 blifvit för-
Källa: Project Runeberg ·