Sida 228
ökad. Väl underrättade personer påstodo, att det mer och mer uppretade rysska hofvet ville vid sistnämnde tid verkligen och på fullt allvar öfverända-kasta icke blott Hatt-regeringen utan numera ock Adolf Fredriks tronföljd1), och det till fördel för en engelsk prins och en dansk prinsessa. Uppgiften synes icke alldeles otrolig, då man besinnar alla den tidens företeelser. Krigets utbrott blef dock för-hindradt genom de åtgerder till försoning med Danmark, som svenska rådet just då vidtog, och som vi skola längre fram beskrifva.
OVÄNSKAPEN MED DANMARK 1748.
Detta var fjerde jäsnings-ämnet.
Mellan Sverge och Danm. rk, dock mer mellan deras hof än folk, rådde under åren 1747 och 1748 ungefär samma oroliga och sväfvande förhållande som mellan Sverge och Ryssland, samma vexlande ebb och llod af hotelser och fredsförsäkrinsar, af
o 7
rustningar och afväpning. Det var å ömse sidor en glödande stridslystnad, som likväl aldrig fick upp-(lamma i öppet krig.
Orsaken till fiendtligheterna var å Danmarks sida förnämligast dess åstundan att bekomma Slesvig-Holstein, och dess missnöje öfver Adolf Fredriks dervid gjorda motstånd; hvartill kom en ej ringa grad af harm hos konung Fredrik den femte öfver förlusten af svenska tronföljden, och hos danskarna öfver försvinnandet af hvarje utsigt till en ny union, hvilka motgångar, begge två, voro följder af Adolf Fredriks uppträdande. Oviljan blef ytterligare eggad af Ryssland, som ville, för den väntade striden mot Sverge, erhålla en förbundsbröder, och
*) Danska min. bref den lf> Februari, den 25 April 1749 Preuss. min. bref den 3 Januari 1749.
Källa: Project Runeberg ·