Sida 57
ursprungligen hafva utgått icke från någon rådets önskan att härutinnan öka sin redan förut tillräckliga magt, utan från Fredriks önskan att minska sitt personliga besvär. Hösten 1747 och vid tilltagande ålderdomssvaghet började han näml. klagande omtala, huru tröttsamt det var att nödgas underskrifva den otaliga mängden af ofta rätt obetydliga papper, som honom förelädes. På Tessins förslag och med konungens och Hemliga Utskottets bifall beslöts då !), att efter hvarje föredragning borde en lista öfver de derunder fattade besluten konungen föreläggas och af honom undertecknas, hvarefter de deri upptagna målen skulle hvart för sig utskrifvas och sedermera med konungens namnstämpel i stället för verklig underskrift förses. Uppfinningen var således i sin begynnelse icke konungen påtvingad, utan af konungen begärd. Att den likväl skulle nedsätta hans och konungadömets anseende, och hos något hvar alstra tanken på beggederas umbärlighet, och således vara för många republikanskt sinnade frihetsman välkommen, detta faller genast i ögonen. Den utsträckning, man sedermera gaf åt namnstämpelns användande, tillhör sednare tiders historia att berätta.
Ett par anmärkningar i ämnet må dock här inryckas. Namnstämpeln och det lagrum, som tillät rådet utfärda äfven sådana förordningar, som icke blifvit af konungen underskrifna, hafva båda delarna ofta blifvit omtalade som aristokratiska eller byråkratiska uppfinningar till nedsättande af konungens magt under rådets. Af hvad nu berättadt är, inses dock, att det var mindre under rådets än under svenska folkets magt, som konungen blef genom nämnde inrättningar nedflyttad. Det var nämligen endast i egenskap af ombud för svenska folket, som under riksdagarna stånden och mellan riksdagarna
’) Den 26 November & 3 December 1747.
Källa: Project Runeberg ·