Sida 160
förstod, hur illa han uppförde sig; utan nedsjunkit till en medvetslös naturvarelse, som ej kunde för sina gerningar ställas till ansvar. De våldsamma begären, det gränslösa lättsinnet, jemnte vännernas, beundrarnes gränslösa beröm hafva väl ock hvar i sin mån bidragit till att öfverröstat t. o. m. nedtysta de varningar, pligtkänslan möjligtvis stundom lät höra.
BELLMANS SISTA ÅR.
De naturliga följderna af hans lefnadssätt kunde icke uteblifva, och sjukligheten, fattigdomen och skulderna ökades år efter år. De sistnämnde blefvo än mer besvärande, sedan hans förut vanliga hjelpare voro, den ene konung Gustaf död, den andre, den sjelf fattige Schröderheim, i onåd. En rik borgare, Abraham Yestman, skulle väl ordna Bellmans pen-ninge-angelägenheter; men det lyckades ej, och någon tid våren 1794 var denne för skuld bysatt*). Några vänner utlöste honom väl från häktet; men han befann sig hela tiden i ganska torftiga omständigheter. Det omtalas, hur han någon gång 2) kom till sina bekanta med skor så slitna och obrukbara, att han fick stanna qvar och begagna vännens tofflor, tills ny fotbeklädnad hunnit anskaffas. Liksom ofta förut befann han sig också nu i förlägenhet om bostad. Med anhållan om hjelp här-utinnan vände han sig ock till dåvarande regenten hertig Karl och bad att få sig upplåten en stuga vid Drottningholm och lofvade till gengäld besjunga hertigens dygder och att icke instämma i den ti-
1) En sägen är, att detta tillställdes af en fordringsegare vid namn Nobelius, och af harm deröfver, att denne ej lyckats förföra Bellmans hustru; (hon var nu 87 år gammal och hade haft flere barn). I åtskilliga verser har ock Bellman framkastat stickord mot bemälte Nobelius; men i en inlaga till slottskansliet d. 19 November '1785 har han deremot berömt samme man för ädelmodigt och oegennyttigt uppförande.
2) Kanske redan förut.
Källa: Project Runeberg ·