Sida 171
Kellgren drifven att mot både skaldearten, skalden och hedersnamnet uppträda, och han gjorde det offentligt och med den sårade rätts- och sedekänslans förtrytelse och med den varmhjertade ungdomens brusande ifver; så brusande, att han glömde göra rättvisa åt det myckna snillrika och sannt poetiska, som dock hos den angripne sångaren före-fanns. Kellgrens ord voro följande:
»Anakreon, hvar är ditt lof?
En annan stulit har din lyra,
Som, rik i fylleri och yra,
Förtjusa lärt Priapi hof;
Som lik i otukt med Chrysipper,
Och lika rik på vittra föl,
Ur svenska krogars Aganipper Sin ådra fyllt med dubbelt öl.
Hans muser sig på spinnhus nära,
Hans gracer ligga under kur.
Och uti Platskans J) jungfru-bur Han kärleksgudens språk lärt föra 2).
Yi känna ej något annat Bellmans yttrande härom, än följande till fru Schröderheim sända vers.
Att mina strängar spänna Och nu på lutan slå,
Det vågar jag ej på.
En Kellgren hvässt sin penna Mot mig i stad och hof.
Oöm detta 3) för hans öga;
Fastän det rör mig föga,
Hans klander eller lof.
1) En kopplerska, vid namn Platen, som i Adolf-Fredriks-trakten höll, hvad Kellgren kallade, jungfrubur.
a) Orden förekommo i första npplagan af Kellgrens skaldestycke Mina Löjen.
8) Det var en af skrift af parentationen öfver Lnndholm. Se Bid. 93.
Källa: Project Runeberg ·