Sida 172
Med någon afprutuing på den ungdomliga och poetiska häftigheten, var troligen i början af 1770-talet den bildade svenska allmänhetens, åtminstone flertalets, omdöme öfver Bellman ungefUr detsamma, som Kellgren uttalat. Huru den tidens bättre skalder icke i si na kretsar honom upptogo, är redan berättadt; likaså huru Fersen betraktade hans dikter som »krogpoesin. Gjörwell yttrade sig ock med ovilja om dessa, som han kallade dem »Vällustiga visor». Äfven Bergklint och Oxenstierna, tyckas hafva hyst åtskilliga betänkligheter. På denna punkt stod Bellman8 skalderykte åren 1766—1777.
Men under Gustafs regering blef litteratörernas och allmänhetens moraliska finkänslighet mycket försvagad; orsakerna dels allmänt europeiska och litterära, dels enskildt svenska och personliga, förhållanden.
Frankrikes då för tiden stundom mycket lätt-färdiga litteratur blef till följe af sin snillrikhet mer och mer i Sverge *) känd och prisad, och lyckades, kanske ej minst genom sitt lättsinne, att undantränga den föregående tidens allvarligare men ock mindre lockande vitterhet. Härigenom blef hos mången den förra känslan för renhet och sedlighet försvagad, och på samma gång naturligtvis ock den förra oviljan mot Bellman. Den viltra smak, som beundrade Yoltaires sång om La Pucelle, kunde ej fördöma Bellmans om Ulla Vinblad. Till förändringen bidrog ock Gustaf den tredje sjelf. Det mer och mer osedliga lefnadssät-tet vid hans hof och bland flere hans gunstlingar spridde till följe af både konungens och gunstlingarnas snille och behag sin förledande smitta till
1) Vid samma tid har en dylik anda gjort sig gällande också hos Wieland och flere Tysklands skriftställare; på sätt och vis likaså i England genom Fietlding m. fl.
Källa: Project Runeberg ·