Sida 179
berg, i flere fall oek J. D. Valerius; och ej minst fru Lenngren. Genom hennes snillrika teckningar ur folklifvet, såväl allmogens som medelklassens, blefvo också på detta fält Bellmans dikter undanträngda; häldst dessa sednare förnämligast tecknade icke det egentliga folklifvet, utan blott en del af hufvudstadens kroglif.
Under flere år, ungefär 1795—1812, har allmänheten vanligtvis fällt öfver Bellman det omdöme, att han var en utomordentligt rikt begåfvad skaldenatur, och tillika en god- och gladlynnad men-niska; — men att ban bortslösade på ovärdiga ämnen sina herrliga poetiska gåfvor, och på ett oordentligt lefnadssätt sin helsa och sin tid; och att hans bästa dikter visserligen öfverflödade af lif och snille, men tillika ofta nog af råhet, sjelfsvåld och osedlighet1). Också hördes de nästan aldrig i fruntimmerssällskap föredragas, och äfven i manliga jsamqväm blefvo de, som sagdt, mer och mer undanträngda af Franzéns, Valerii m. fl. sånger.
Sådana ungeför voro de åsigter, som under åren 1795—1812 mer och mer stadgade sig såsom allmänhetens slutliga omdöme öfver Bellman och hans poesi.
Ehuru grundad och rotfästad denna uppfattning tycktes vara, började dock efter några år en helt annan låta höra sig.
Upplysnings-tidehvarfvets rationalism hade älskat mer förnuftet än inbillningskraften och inom poesien hyst ej ringa benägenhet för lärodikter. Den sedermera uppträdande europeiska reaktion, vi nyss omtalat, var fiendtligt sinnad mot hela upplysnings-tidehvarfvet och dess rationalism, följ-
*) J. G. Carlén säger, att man nnder den tiden skämdes för att sjunga Bellman. S& torde ock ofta nog varit händelsen. Danska tidskriften Nordia 1794. s. 48 tillerkände Bell-znan snille, qvickhet, naivitet; men beskyllde honom för osedlighet i innehåll och smaklöshet i form.
Källa: Project Runeberg ·