Sida 180
akteligen ock mot lärodikten; men hyllade i stället den skaldekonst, som hufvudsakligen rörde sig inom känslans och inbillningens verld. Denna den europeiska reaktionens åsigt följdes helt och hållet af dess fosterbarn, den svenska fosforismen. En bland dennas läror var, att man borde skilja skaldekonst och sedelära från hvarandra; och icke genom inblandning af den sednare grumla, som man sade, innehållet af den förra. De flesta vittra tide-hvarf hade dock tvärtom sökt förena begge och fordrat af skaldekonsten, att den skulle icke blott försköna utan ock förädla. Det grekiska kalon kagathon, det latinska Utile Dulci, det danska Ej blot til Lyst, det svenska Nytta och Nöje utgjorde dock lösen för det vittra tänkesättet under flere föregående tidehvarf, också här i Sverge; t. ex. det Nordenflycht-gyllenborgska och det leopoldska. Men det var just mot denna åsigt, denna förening, som fosforisterna förklarade krig. De framhöllo sin nya grundsats så mycket ifrigare, som det var också på den och på dess påstådda sanning och vigt, som de grundade sitt anspråk, att vilja införa, och sin ära att hafva infört en alldeles ny skola i Sverges vitterhet. När den närmast föregående blef af dem underkänd, anfördes jsom ett dertill bidragande skäl, att dess sällskaps-och dryckes-sånger genom sina uppmaningar till sans och måttlighet innehöllo en moralisk och sentimental beståndsdel, som icke hörde till skaldekonsten, utan tvärtom störde den af allt annat oblandade skönhets-förtjusning, poesien borde åstadkomma. I detta hänseende angrep man i synnerhet Valerius, hvilkens dryckes- och sällskaps-sån-ger voro vid den tiden serdeles älskade, men mot hvilken fosforist-anföraren Atterbom *) besynnerligt
*) Atterbom som både person och i allmänhet som skald var utmärkt genom sedlig renhet. Hans omdöme öfver Bell-man utgör derföre ett nästan oförklarligt undantag, en högst besynnerlig psykologisk företeelse.
Källa: Project Runeberg ·