Sida 12
tågen på tysk botten. Någon del af 1630-talet, från hösten 1636 till våren 1638, vistades han hemma i Sverige, mest på Löfstad. Gustaf Adolf hade ärnat göra honom till befalhafvare på Kalmar, östra Sveriges viktigaste och mest hotade punkt under de osäkra förhållandena med Polen. Rikskansleren Oxenstjerna brefväxlade från Tyskland med förmyndareregeringen om rätta platsen att använda den tappre krigaren. Oxenstjerna ville 1634 hafva honom till guvernör i Wismar; regeringen erinrade om bristen på goda officerare hemma i Sverige och om fördelen af att hafva Lillie att tillgå, ifall kriget med Polen skulle utbryta.
Medan Lillie de nämnda åren på 1630-talet satt hemma på sitt Löfstad, följde han med bekymmer krigets växlande gång därute på Europas stora valplats. »Gud nåde oss!» skref han 1637 till sin svåger Mörner. »Vi hafva intet i Tyskland snart att säga nu, mer än när vi lågo vid Stettin, och hafva likväl mist vår gode konung och så mången ärlig svensk man. Nå, Gud bevare oss inrikes för olycka!» — När Lillie på våren 1638 stod färdig att begifva sig till Stralsund, sände han till samme man sin afskedshälsning på tidens fromma språk: »Härmed befaller jag dig den högste Guden både till lif och själ, och vill jag i Jesu namn begifva mig i morgon på resa. Gud gifve därtill lycka!»
I Preussen, i Pommern, under Johan Baners fälttåg vid Elbe, i Sachsen under Torstenssons befäl, vid Breitenfeld, där Lillie anförde andra linjens center, finna vi honom under de närmaste åren. 1638 blef han generalmajor. Såsom Pommerns guvernör hade
Källa: Project Runeberg ·