Sida 14
slef och egennytta. Officerare och soldater där hade ej fatt sin sold och krigsfolket hadc måst lifnära sig med > ollonbröd» och »hasselknopp», då penningeremisser uteblifvit. »Kanske är jag här någon i vägen eller ser något noga på kronans medel, och det är icke allom behagligt. Där nu den högloflige regeringen min tjänst icke mer på denna orten behöfver, så lärer jag näppeligen efter denna dag sadla någon häst mera i Tyskland.» I sådant fall ansåg han sig berättigad till pension: »Eftersom Gud och öfverheten någorlunda har kallat mig till en tämmelig hög tjänst, så är mig icke väl möjligt lefva af mina egna medel efter mitt stånd, som sig bör». Yttrandet är karakteristiskt: stolt var Lillie — och för blotta äran hade han icke tjänat. Men pä sina underlydandes bästa hade han stätt.
Pä det hela skötte Lillie sina värf med heder och mannamod, och erkännandet uteblef icke heller. Han utnämndes 1648 till riksråd. Det var efter den märkliga och historiskt bekanta öfverläggning i svenska riksrådet, då jämte Lillie den skicklige diplomaten Adler Salvius var i fråga att erhålla riksrådsvärdig-heten. Riksdrotset Per Brahe erkände, att Salvius »kunde vara capabel, om icke något vore om hans härkomst, att det vore utaf rare exempel», och rikskansleren Axel Oxenstjerna yttrade mera försiktigt sina betänkligheter, som gingo i samma riktning. Ord fälldes, att en dylik riksrådsutnämning vore »emot lag och privilegier» och kunde »tjäna till forargeligt exempel». Det var den unga drottningen, som energiskt uppträdde till försvar för den personliga förtjänsten och afgjorde saken till Salvii fördel. Hon varnade
Källa: Project Runeberg ·