Sida 15
mot att »coarctera sig till några få familjer och personer» och yttrade de bevingade orden: »När man frågar efter goda råd, då frågar man icke efter sexton anor, utan quid consilii». — I Lillies anor fattades intet, och alla voro enligt protokollet öfverens, att »herr Axel Lillie är väl meriterat»: »en man, som länge hafver tjänt och meriterat mycket godt», sade riks-drotset. »Han hafver uti alla occasioner sig så förhållit», utlät sig den gamle riksamiralen Gyllenhjelm, »att hans manliga gärningar tyckas honom recommen-dera därtill, att han ock blifver coopterat in eum lo-cum, på det andre, som sådana rum bekläda, måga ock hafva mod att tjäna».
På rådsvärdigheten följde upphöjelse i friherrligt och kort därefter i grefligt stånd (1651 och 1652). Axel Lillie kunde under dessa år icke klaga öfver bristande befordringar: han utnämndes till krigsråd, riks-kammarråd, lagman i Karelen, generalguvernör i Pommern — allt under åren 1651 och 1652. Ordalagen i grefve- och friherrediplomen skänkte frikostigt erkännande åt hans förtjänster. Han hade, heter det, »särdeles uti krigsväsendet i det polniske, pryssiske och det långvarige och besvärlige tyske kriget... sig uti fältslaktningar, belägringar och allahanda anpresenterade occasioner så väl manligen och tappert, jämväl ock uti förda guvernementer ... sig rättrådeligen, fliteligen och försikteligen förhållit.» Han hörde ock till dem, »som bära signale och ögonskenlige kännetecken af deras redeliga och manliga förhållande på deras kropp med förlust af deras ledamöter». I så väl grefve- som fri-herrevapnet ingick det antydda »ögonskenliga känne-
Källa: Project Runeberg ·