Sida 17
1657, generalguvernör i Lifland 1661 — idel ära och framgångar!
Medgifvas måste, att Axel Lillie själf ej förhöll sig passiv, medan han vann sin lysande ställning. Sådan var ingalunda tidens sed, allra minst hans egen. I ett bref från 1651 anhåller han att få ett friherreskap i Sverige, erinrande om, att han nu vore »nästan den endaste öfverste, som ännu lefver och som följt salig konungen hos Gudi på tyska botten»; han hade sedan »låtit bruka sig i Kongl. Maj:ts tjänst i tjugo år con-tinuerligen med en förlamad kropp». Kort därpå, i början af 1652, uppvaktade den nyutnämnde friherren till Kydes den gamle pfalzgrefven Johan Casimir för att bedja honom hos sin son, tronföljaren Karl Gustaf, utverka dennes understöd åt hans önskan att blifva grefve— »estant entiérement vostre serviteur», skrifver pfalzgrefven i sitt förord för denna ansökan. Karl Gustaf, som med Lillie haft hvarjehanda penninge-transaktioner, hade sina skäl att villfara hans önskningar. Han blef ock allt framgent Lillie bevågen; och dennes bref visa nogsamt, att han hos dem, som hade makten, själf drog omsorg om sina fördelar.
Det bör nämligen ej lämnas obemärkt, att framgångarna icke uteslutande voro köpta med segrar på slagfälten och med visa rådslag. Den tappre krigaren hade tidigt lärt sig att förstå penningens värde, och han gräfde icke ned de pund, han förvärfvat. Redan vid unga år synes han hafva inlåtit sig på lukrativa penningetransaktioner med svenska staten. De många förläningarna, de hopade militära och civila tjänsterna voro belöningar äfven för penningeförsträckningar och
Svenska bilder fran 1600-lalet. 2
Källa: Project Runeberg ·