Sida 259
Gud, ehuru tyst och på sitt eget språk; men bergsmannen syntes ej vara nöjd härmed, utan förnyade sin uppmaning att säga efter de böner, han läste eller sjöng. — Äfven af besöket vid koppargrufvan i Falun lämnas en utförlig skildring. Sextonhundratalet var den tid, då Sveriges koppartillverkning stod i sitt flor, och det oansenliga Falun ansågs näst efter hufvudstaden såsom rikets viktigaste handelsplats. En släkting till Bichis reskamrat mottog de resande på det mest förekommande sätt och visade ställets märkvärdigheter.
Från Falun skedde återfärden till Stockholm, och kort därefter finna vi vår antecknare på väg söder ut öfver Nyköping, genom Östergötland och Småland till Helsingborg. Därifrån skedde öfverresan till Danmark i september.
Det allmänna intryck, som denna långa färd genom den svenska landsbygden, från Falun till Helsingborg, lämnat hos främlingen, synes hafva varit öfvervägande fördelaktigt. Med sättet att färdas var han, såsom vi sett, högst belåten; han prisar äfven folkets utseende och höflighet, särskildt östgötarnas: »I goti sono bella gente, alti di statura e cortesi verso i forestieri», skrifver han. Om dalkarlarna, ännu i dag kända för sin förslagenhet, har han dock antecknat, att man »ej kan föreställa sig, huru sluga, listiga och bedrägliga de äro; det är nödvändigt att i deras land hålla ögonen öppna». — »Att resa i Sverige, säger han på ett annat ställe, medför ingen fara att blifva plundrad eller bestulen; i detta afseende finnes fullkomlig trygghet. Men man förstår att afpressa främlingen penningar genom allahanda sinnrika medel
Källa: Project Runeberg ·