Sida 10
IO
EDVARD
sitter på elt kullblåst träd. Bredvid honom står hans häst bunden vid en af trädets grenar. Skog och vild mark.
En vingad jättekung jag ville vara,
En nordan; mäktig i sin flygt. att se,
Då skulle jag utöfver Niemen fara,
På spända vingar, med en 'Pohlsk armée, — Jag skulle föra den till buktig Neva,
Der Örnen växer jemte böljans dån,
Och tvingas skulle den att återsväfva
Till Uralbergen. ' Der den kom ifrån.
Dock flydde icke örnen. Ha! jag skulle
Med jernklor gripa i den klyfda då,
Och upp mot solen, verldars gyllne kulle, Snabbt, som en omvänd blixt, det skulle gå. Och när jag hunnit högst, der rymden klingar, I hafvet stötte jag den ned igen;
Och sköt ditefter, att med starka vingar
En milshög hafsvåg välta öfver den.
Och Söderns Genius och Nordens, båda
Från hvar sin kungsthron, ifrån hvar sin strand, Med undran skulle på min handling skåda,
Och kasta den på vågskåln i sin hand
Då skulle den två gyllne vigter gömma,
Två morgonsolar. Der är en förut,
tet — rt OERRE
Källa: Internet Archive ·