Sida 114
114
Då dalallmogen, åtföljd af icke få vestmanländningar och upplandsbönder, följande året i upproriskt tåg framträngde till hufvudstaden och der med vapenmagt måste kufvas, har begäret att flytta magten ur ständernas i konungens händer varit den förnämsta bevekelsegrunden, huru sorgfälligt man än utplånat hvarje ord härom ur de offentliga handlingarne om upproret7). Likasom den upproriska allmogen sökt mot ständerna göra sina och konungamagtens anspråk gällande, så innebar ock Springers uppträdande i den beryktade principalatsquæstionen ett förnekande af riksdagens envåldsmagt. Han yrkade, att menigheten egde instruera sina ombud vid riksdagen och i hvarje serskildt fall ställa dem till ansvar för deras handlingssätt. Utan medhåll var han icke ens hos högtuppsatte — och ännu mindre hos allmänheten i städerna och på landsbygden. Efter Springers och andra liktänkandes bestraffning hördes ej dessa anspråk offentligen, men det var vid Adolf Fredriks thronbestigning så litet en hemlighet, att folket önskade framgång åt hans begär efter utvidgad magt, att till och med riksdagsbeslutet 1752 varnande omtalar ryktena om en tillämnad revolution. Det är till bönderna och äfven borgarne, som hattpartiets kort derefter utkommande officiella tidning, En Ärlig Svensk, anser nödigt att rikta sina förmaningar om trohet mot den besvurna författningen ocli, huru riksdagsväldet kände sig hotadt från tvenne håll — från thronen och från folket — röjer den dubbla sats, Ärlig Svensk ständigt inskärper. Å ena sidan läres, att ständernas grundlagsenliga rätt att förbättra regeringsformen ingalunda bör så förtydas, som om de inskränkningar i konungens magt, hvilka efterhand blifvit gjorda, kunde ånyo borttagas, hvaremot ytterligare inskränkning deraf (ifall den kunnat tänkas) vore fullt laglig. Å andra sidan sättes ständigt "riksdagsmannarätt" mot "sveamanna-rätt", det vill med andra ord säga, att "hemmavarande ständer" förklaras icke ega rätt att klandra de "befullmäg-
*) Nordencrantz; Tankar om Hemligheter, II. 43 f. Jfr Ärlig Svensk, sid. 6ö.
Tengberg; Bidrag o. s. v. II. 78, 119.
Källa: Project Runeberg ·