Sida 11
11
skrifvareregemente, men derefter — sedan Gustaf Adolfs formbildande tid — i en alltmera betydande tjenstemanna-corps, hvilken, inom kort förflyttad inom adelns egna leder, bröt dess enighet och minskade dess motståndskraft. Om ock en högadlig förmyndarestyrelse efter Gustaf Adolfs död höll på att utbilda denna tjenstestat i aristokratisk syftning, så blef detta dock endast en öfvergående fara. Kort derefter uttalades det första ordet om kronogodsens reduction och minskning i den höga adelns magt; detta var förebud till centralisationens fulländning och den s. k. suveränitetens erkännande i Sverige.
Redan 1650 satt drottning Christina såsom skiljedomare mellan tvenne partier, af hvilka det ofrälse lika öppet vädjade till henne, hvars magt de kallade sin frihets stolpe, som adeln tog sin tillflykt till hennes skydd, i hvars magt den beskyllde de andra stånden att vilja göra ingrepp. Hos drottningen erkändes af båda partierna den afgörande magten finnas 1). Carl X Gustaf blef arftagare af den svåra frågan men också af den förstärkta magt, som genom densamma tillfallit thronen. Med sitt magtspråk sökte han gifva den äskade reductionen en begränsning 2). Olyckligtvis kunde den ej af honom genomföras. Sedan nya krig gjort en sådan åtgärd dubbelt nödvändig, ökades ofrälsets och den lägre adelns klagomål. Carl XI, vorden myndig, fann ånyo tvistefrågan inför sin thron; det var, som man finner, ej något oerhördt i svensk statsrätt, att konungen tillerkändes magten att lösa den efter sitt behag. Då sjelfva tvistefrågan var utan gränser, var skiljedomarens
') De ofrälse ståndens supplication 1650 till Hennes M:t om kronogodsens reduction, tryckt hos Loenbom; Handl. till K. Carl XI:s Hist. Tionde Saml. sidd. 70 ff. Riddersk:s och Ad:s besvär emot de andre ståndens vidriga anförande, hvari adeln förklarar sin sjelfbeskattningsrätt bero af K. M:s nåd. Skand. Handl. XXIII. 90 ff. Jfr. XXII. 108, 147. XXV. 295-308.
I en flygskrift söker Schering Rosenhane skydd för adeln i följande erinran: Ärenderna vid en riksdag, som af regeringen endast knnna propone-ras, bero ock vid afgörandet ytterst på öfverhetens utslag ej på ständernas vota, ty till riksdag äro de blott kallade att troligen conferera med hvarandra, eljest skulle ständer kunna votera konungen från krona och sceptiT och adeln från ära och välfärd. Geijer; Sv. F:s Hist. Sedn. Afd. IV. 447.
2) Carlson; 1. c. 1. 79 f.
Källa: Project Runeberg ·