Sida 10
10
äro representationens former lika obestämda som någonsin. Allmänna riksdagar, utskottsriksdagar och landskapsmöten omvexla med hvarandra. Dessa sednare rådslå utan inbördes förbindelse, hvart för sig. Utskottsriksdagarne voro icke ens, sedan de i 1634 års regeringsform blifvit lagliga, till sin sammansättning likformiga. För de allmänna riksdagarne kände man denna tid knappast behofvet af att få bestämdt, huru rösterna skulle beräknas för ett riksens ständers beslut. Man var icke ens liktänkande om ståndens antal, huruvida rådet och krigsbefälet skulle anses för serskilda stånd. Gerder och utskrifningar beviljades af råd, adel och krigsbefäl för sig, af hvart och ett bland de andra stånden serskildt. Styrelsen egde hopjemka de olika ståndens beslut 9). Sammanhållning och politiska planer funnos blott hos den gamla adeln, hvars magt, fastän konungens numera underdånig, dock genom de stora krigen tillväxte; men denna magt fann, i samma mån den förkofrades, i de andra ståndens afvoghet sin motvigt. Alla dessa riks- och landskapsmöten hafva väl medfört den oskattbara fördel, att regenten kunnat både lätt meddela sina afsigter åt folket och lära känna dess tillstånd, men de göra närmast intrycket af underhandlingar, vid hvilka regeringen ej för sin vilja kunnat möta något motstånd hos en magt, inom sig hvarken likformig eller enig. Tidehvarfvets stora konungar allena gåfvo sammanhållning åt denna mångfald och tryckte derigenom — säger Geijer — sin pregel på folk-karakteren. Emot den representation, vi sökt skildra, stod också konungamagten redan tidigt med verksamma organer, först i den godtyckliga skepnaden af ett hatadt
Geijer; Representationsfrågan, Förra Afd. VI. sidd. 248—252. Tre föreläsningar, sidd. 403 ff. lluru litet hvarje stånds frihet i beskattningsfrågor stundom aktades se Skand. Handl. XXII. 229, 236. Här förtjena ock anmärkas adelns ord i en skrifvelse till drottningen 1650: alltid förr, heter det, "hafver man med all möjelighet vinnlaggt sig att alle samtlige ständers svar måtte öfverensstämma; Till den ände låtit hvar sin mening och dess innehåll det andra förstå och deröfver underkastat sina fattade svar E. K. M:s censur, på det intet måtte ojemnt deruti finnas, utan alle tillika och med jemlikt uppsåt E. K. M:s nådigste begäran uppenbarligen i rikssalen möta ". Skand. Handl. XXIII. 97.
Källa: Project Runeberg ·