Sida 13
13
delas — och detta till så mycket mindre uppseende, som förut åtminstone Carl X afvisat rådets okrafda påminnelser. Detta svar satte inseglet på denna högadliga institutions fall, hvilken ej gerna kunde bibehålla sitt gamla inflytande efter reductionen, som just var riktad mot högadeln. Beslutet, gilladt af konungen såsom den, i hvars magt det stode att med riksens ständer ny lag göra och förre constitutionen uttyda, syntes öka såväl ständernas som konungens betydelse 4). Men år 1682, då icke allenast högadelns gods måste indragas, utan konungens rätt att efter behag återtaga allt erkändes och då ständerne började inbördes antasta hvarandra, sågs äfven deras magt falla i konungens händer; likväl uttalades ej heller då, att någon afvikelse från det gamla gjordes. Hela förloppet hade äfven då ett tycke af tillfällighet: på riddarhuset dristade en högadlig medlem betvifla, om vissa ekonomiska stadgar kunde af konungen ensam vidtagas. Tviflet var oberättigadt; men konungen tog deraf anledning till en hemställan, som omfattade hela den lagstiftande magten. Ständerna förklarade i sitt svar för orimligt, att konungen skulle vara förbunden att höra dem för att utfärda serskilda förordningar eller instructioner för sina embetsmän, men uttalade i fråga om allmänna lagen sin tillförsigt, att konungen i nåder läte sig behaga, att alla ändringsförslag dem meddela, på det de derom måtte få uttala sina tankar. Konungen stadfästade denna tolkning och förklarade den vara med Sveriges lag alldeles enlig. Äfven envåldsförklaringens sista steg togs — år 1693 — helt lätt och ljudlöst. Det secreta utskottet hade i sitt svar på konungens proposition alldeles i. förbigående inskjutit några underdåniga ord, hvilka, om dem tillerkännes någon betydelse, kunna tolkas såsom det uttryckligaste erkännande af konungens absoluta magt. Adeln och sannolikt äfven de andra stånden biföllo utan anmärk-
4) Carlson; Oin riksdagen 1680, sidd. 62—66. Jacob Wilde; Det såkalladc oinskränkta Enväldet, som K. Carl XI Anno 1680 vordit opdraglt, Sthlm. 1742, sidd. 110 ff. Enligt Svedelius skall redan nu Riksr:t Rålamb hafva hyst den åsigten, att konungens förbindelse att styra niéd råds råde innebar, att han ej finge styra mot detsamma. Sv. Ak:s Handl. XXI. 377.
Källa: Project Runeberg ·