Sida 15
15
mande administrativa lagstiftningsrätten, väl hade hon genom representationens obestämdhet varit i stånd att temligen obesväradt räkna sig till godo det nationens samtycke, hvilket i konungaed och försäkran äskades för allmänna lagens förändring; väl är det i allmänhet sannt, att styrelse-lagarne före 1680 ej lade hinder i vägen för en lika grundlig allenastyrelse som den, hvilken af de enväldiga Carlarne utöfvades — men sjelfva anspråket på lagliga rådgifvare» hörande fans dock i lagen oafvisligt och oförtydbart och aldrig hade före 1682 underdåniga, sväfvande ord synts medgifva konungen att på egen hand göra eller afskaffa allmän lag. De vigtigaste rättigheter, som från valrikets tid varit rådet och folket i den gamla landslagen förbehållna, öfverlemnades genom de nya lagtolkningarne åt konungens nåd eller onåd. Tron på dessa rättigheter måste deraf rubbas, hvilket var att djupt beklaga, då man i sjelfva verket icke för högt kan uppskatta den sjelfkänsla, som, närd af lagens bud mot magtens missbruk, alstrar en ädel och stolt frimodighet.
Men den förnämsta frågan blifver dock här, om Carl XI:s lagförklaringar beredde svenska folket mindre säkerhet mot magtens missbruk, än det förr åtnjutit. Äfven för det Carolinska enväldets bedömande är det vigtigare att betrakta lagens tillämpning än dess bokstaf. Vi finna Carl XI i sammanhang med sjelfva den så kallade envåldsför-klaringen 1680 uttryckligen erkänna sin förbindelse att åt sina och riksens råd meddela alla vigtiga statsärenden B); han har ock derefter i sjelfva verket låtit dem med fullkomlig frihet yttra sina tankar. Den konungaed, som ingick i hans nya lagförslag, skulle för framtiden bekräfta denna förpligtelse. Förslaget hann icke till fullbordan, hvarföre ej heller Carl XII aflade någon ed. Dock har denne konung, intill dess olyckorna upplöste den lagliga ordningen, alltid haft någon rådsherre hos sig i fält, och åtminstone de inrikes ärendena handlades under hela hans regeringstid af rådet.
6) Wilde; 1. c. 115.
Källa: Project Runeberg ·