Sida 20
20
kostnaders betäckande varit nödsakad att försälja och förpanta såväl kronogods som kronans rentor af skattehemman. Stora förtjenster, hvilka man ej egde andra medel att tillfredsställa,' fingo äfven i gods och rentor en lysande belöning. Så skapades eröfringsperiodens mägtiga krigsadel. Då man icke tilltrodde folket att kunna fördraga ständigt ökade skatter, blef samma statshushållning efter den store konungens död fortsatt, först under riksförmyndarne och sedermera i ständigt växande mått under drottning Christinas egen regering. Kriget var nemligen, såsom ofta den tiden upprepades, till landets krafter opropor-tioneradt. De nya bördor, hvilka nämnde afsöndring af kronogods och skattehemmansrentor gjorde nödiga, voro så mycket mera tryckande för landet, som förläningarne kommo blott frälsemän tillgodo 2). Det var dessutom ej nog, att kronans ordinarie inkomster från de sålunda afsöndrade godsen upphörde, äfven från utomordentliga gerder, hvilka adeln liksom de öfriga stånden i Gustaf Adolfs tid beviljat, lyckades den under drottning Christinas förmyndare befria sig. Denna bördornas ojemna fördelning var så mycket odrägligare, som adeln visserligen icke ensam under det långvariga kriget gjort sig förtjent af fäderneslandet. Det öfriga folket hade med samma tapperhet och samma tålamod gjutit sitt blod och hemburit kronan ständiga offer. Efter krigets slut dolde det sig ej längre, för hvilka, framtida bekymmer Sverige köpt sin vunna ära, sina nya besittningar, sin närvarande magt. Afhjelpande af detta missförhållande stånden emellan var den svåra uppgift, som år 1650 lades inför drottning Christinas thron.
Enligt den store Gustaf Adolfs eget yttrande gafs för den svenska statskonsten följande val: att Sverige antingen, sedan det på allvar gått öfver Östersjön, skulle försäkra sig om alla dess kuster, så att detta haf blefve en det svenska väldets insjö — eller ock skulle draga sig inom sig sjelft, skyddadt af egna klippor och skär och af en
2) Fordrar man för dessa åsigter, hvilka äro Geijers, serskilda bevis, läse man blott Skand. Handl. XXI. 74—217.
Källa: Project Runeberg ·