Sida 2
TYPOG RA
N:r I
stycken och i stora omkretsar, ända intill träet: de öfverflödiga ställena afskiljas från träot och då först böra de egentliga konturerna skäras ut, snyggt men alltid koniskt. Försiktighet är härvid af nöden, då skadade ställen icke åter låta ersätta sig. Vid särdeles svåra ställen gör en stark befuktning af celluloiden med sprit väsentlig tjenst, då densamma genom uppmjukning möjliggör en lättare bearbetning.
Härefter är celluloidplattan fullständigt tryckfärdig. Kartongplattan måste först blifva preparerad för trycket, och detta genom flerfaldiga bestrykningar eller öfverdragningar med till motståndskraft mot tryck, fuktighet etc. värkande ämnen såsom kopal-, läder- eller asfaltlack äfvensom tryckfernissa, vax eller vattenglas; dock har det sistnämnda till följd ett oangenämt inflytande på den glatta kartongytan som öfverhufvud vid orätt utöfvad behandling af kartongen mycket lätt kan åstadkomma oangenäma störingar under trycket.
Om papperets färgförändring,
l/irektören vid statstryckeriet i Wien har i en af honom utgifven broschyr: „Die Farbe in der fco graphischen Kunst", fäst uppmärksamheten på det stora inflytande papperet utöfvar på tryckeffekten. Vanligt trämassepapper är enligt hans åsigt odugligt för kromotryck, emedan det gulnar redan efter två timmars förlopp och gör färgen matt och suddig. En österrikisk vetenskapsman, prof. Wiesner, har emellertid på vetenskaplig grund klargjort ljusets inflytande på papperets färgförändring. Han har påvisat, att den beror på en oxidations-process, att den endast vidrör trämassepapper och att ljusets inverkan blir starkare i samma mån det innehåller lätt brytbara (violetta, ultravioletta) strålar. Derför ansåg han äfven elektriskt ljus, hvilket som bekant innehåller stora qvantiteter dylika strålar, mindre lämpligt att använda inom bibliotek och förordade i stället lysgas, som innehölle blott få starkt brytbara strålar. Genom anstälda försök hade utrönts, att trämassepapper, stäldt på ett afstånd af 0,15 meter från en gaslåga, hvars ljuskraft motsvarade åtta normalljus, efter fyra månaders dag och natt pågående belysning icke gulnade mera än samma papper, utsatt för solljuset i två timmars tid. Deremot hade från annat håll påståtts, att lysgasen utöfvade annan ogynsam verkan på papper, ja t. o. m. bidrogo till att påskynda papperets färgförändring. Prof. Wiesner har sedermera, på framställning af åtskilliga större stadsbibliotek, anstalt försök för att utröna huru långt gasens och dess förbränningsprodukters inflytande på papperets färg sträcker sig. De försök, som anstälts med papper till Neues Wiener Tageblatt, hade lemnat ett särdeles gynsamt resultat. Deraf framgick tydligt, att de inom den vanliga lysgasen förekommande ämnena lika litet ensamma som uppblandade med större mängder syre ega något inflytande på trämassepapperet. Vidare framgick, att inom mindre väl ventilerade, medelst gas upplysta lokaler öppet liggande papper efter någon längre tid blir öfver-
draget med en brunaktig fällning. Men detta gäller lika mycket trämassepapperet som det af renaste cellulosa tillverkade, fastän i senare fallet detta inflytande endast efter en längre tids förlopp gör sig på något allvarsammare sätt gällande. För det tredje faststäldes, att de gasformiga förbränningspartiklarna hos lysgaslågan icke ens vid närvaron af syre i någon märkbar grad kunde inverka på trämassepapperets utseende. Hvad slutligen vidkommer värmens inflytande, så gulnar visserligen papperet vid en hög temperatur (öfver 30° C.), men temperaturen under 30" är utan inflytande.
(T. f. B. K.)
Om materialens behandling i boktryckerier.
itt tryckerimaterialen ftr dyrbar tänka en stor del sättare och tryckare ej på, utan behandlas t. ex. typerna ofta så vårdslöst som vore dessa endast värdelösa afbrända tändstickor.
Faller någon bokstaf på golfvet, så får den ligga kvar der tills den blir söndertrampad, ty att taga upp densamma skulle vara ett handtag för mycket. Att principalen derigenom årligen förlorar hundratals mark, bryr man sig föga om, blott man sjelf icke förlorar något dervid. Och ändock är det hvarje arbetares skyldighet att jemte sitt eget äfven ha principalens intresse i sigte. Men lyckligtvis finnas äfven sådana som lia sinne för ordentlighet och äro måna om principalens egendom. Till dessa sistnämda riktas nedanstående rader.
1. Utläggning af stil. Att verk- eller brödstilar måste läggas i liggkast, är klart: men åsigten, att äfven hvarje annan stil som finnes till i större mängd, måste ligga i kast, är oriktig. För titel- och musserade stilar bör stilens beskaffenhet vara bestämmande vid uppställningen eller utläggningen; detsamma gäller äfven för infattningar och roscher. För mindre grader, d. v. s. korpus eller cicero, skadar visserligen utläggning i liggkast icke så mycket, men ändock borde man icke lägga ut t. ex. en nonpareille-infattning, som har och måste bibehålla en precis anslutning, eller en mindre skrifstil, som alltför lätt blir skadad om den ligger. Många hylla den åsigten, att sättningen af stående stilar upptager alltför mycken tid och lägga i brist på kaster hellre tvenne stilsorter uti samma kast. Vi kunna icke gilla detta tillvägagående. Tidsutdrägten vid sättningen är endast obetydlig och vid afläggningen är den icke heller att tala om, tvärtom slösar man ofta mera tid med sökande i grauufacken efter någon felande eller accentuerad bokstaf, än uppställningen tar i anspråk. Ömtåligast och dessutom mest obekväma att handtera äro de underskurna skrifstilarne; sådana böra lemnas endast i pålitliga sättares händer, aldrig åt yngre elever.
Skall någon ny stil utläggas, bör man endast lägga så mycket i ett fack, som detta bekvämt kan inrymma; man bör aldrig försöka att sammantränga stilar genom att med handen gnida och trycka på dem. Äfven borde undvikas att lägga bokstäfver af titel- och rubrikstilar, som icke rymmas uti ett fack, i några bifack, hvarest
Källa: Project Runeberg ·