Sida 16
KAP. II. Den svenske soldaten.
8. I krig är det icke i främsta rummet truppernas antal, som fäller utslaget, utan fastmer deras halt, deras egenskaper såsom soldater och människor.
Slaget vid Narva år 1700.
Sedan tsar Peter i Ryssland vid upprepade tillfällen försäkrat Karl XII om sina fredliga och vänskapliga tänkesätt, inbröt han helt oväntadt i Sveriges östersjöprovins Ingermanland och började på hösten 1700 belägra den befästade staden Narva. Karl XII, som nyss afslutat ett krig med Danmark, inskeppade sig med en liten här, gick öfver Östersjön och skyndade sin hotade provins till undsättning. Snart stod han med något öfver 8,000 man svenska och finska väl öfvade och disciplinerade trupper utanför Narva. Ryssarna hade förskansat sig bakom palissader och vallar samt bestyckat dessa med groft artilleri. Enligt egna uppgifter voro de minst 50,000 man, bland hvilka dock endast två eller tre regementen kunde mäta sig med svenskarna i fråga om öfning och disciplin.
Den 20. november gingo svenskarna till anfall. Fotfolket trängde in öfver och genom befästningarna och öppnade väg för rytteriet att hugga in. Kung Karl ledde själf anfallet. Ryssarna bragtes snart i oordning, en stor del af hären sökte sin räddning i flykten, och de öfriga gåfvo sig efter en het strid fångna. Svenskarna eröfrade hela ryska lägret, staden var räddad och en af de mest glänsande segrar vunnen.
