Urania

ANDRA KAPITLET.

FÄRD BLAND VÄRLDSALLTEN OCH VÄRLDARNA.

Då såg jag jorden sjunka ner i omätlighetens gapande djup. Kupolerna å observatorium, det ljusstrålande Paris sjönko hastigt; allt under det jag tyckte mig stå stilla, hade jag ett intryck ungefär likt det man erfar i en ballong, då man höjande sig i luften ser jorden sjunka under sina fötter. Jag steg, jag fortfor att stiga oavbrutet, buren av en magisk kraft mot det oupphinneliga zenit. Urania svävade vid min sida något högre än jag, betraktande mig med sina ljuva blickar och utpekande för mig jordens konungariken inunder oss. Det hade åter blivit dag. Jag igenkände Frankrike, Rhen, Tyskland, Österrike, Italien, Medelhavet, Spanien, Atlantiska havet, Kanalen, England. Men hela denna lilleputska geografi förminskades mycket fort. Snart var jordklotet förminskat till de skenbara dimensionerna av månen i hans sista kvarter, sedan till en liten fullmåne.

»Se där», sade hon, »där är nu detta märkvärdiga jordklot, som uppröres av så många lidelser och som inom sin trånga rymd innesluter tanken av så många millioner varelser, vilkas synvidd ej når utom dess gränser. Se, hur hela dess skenbara storlek förminskas i mån som vår horisont vidgar sig. Vi kunna icke längre skilja Europa från Asien. Här är Canada och Nordamerika. Vad allt detta är smått!»

Vid det vi passerade förbi i omedelbar närhet av månen, hade jag lagt märke till vår drabants bergiga landskap med de starkt belysta topparna och de djupa dalarna fulla av skugga, och jag skulle velat stanna där en stund för att på nära håll studera denna vår grannvärld; men utan att ens värdigas kasta en blick därpå drog mig Urania med sig i snabb flykt mot stjärneregionerna.

Vi stego oavbrutet. Avtagande i storlek allt mer och mer i den mån vi avlägsnade oss, var jorden snart icke