Urania

FÖRSTA KAPITLET. ynglingens dröm.

Jag var sjutton år. Hon hette Urania.

Var det en ljuslagd ung flicka med blå ögon, en ungdomsdröm, en oskuldsfull men nyfiken Evas dotter? Nej, hon var rätt och slätt liksom fordom en av de nio sånggudinnorna, hon som representerar astronomien och vars himmelska blick eldar och leder sfärernas harmoni; hon var änglaidén, som svävar över den jordiska materien; hon hade varken kött som hindrar eller hjärta, vars pulseringar meddela sig på avstånd, eller människolivets ljumma värme. Men hon fanns dock till, i ett slags högre och alltid ren idealvärld, och dock var hon nog mänsklig till namn och form för att på en ynglings själ göra ett livligt och djupt intryck, för att i denna själ väcka en obestämd och obestämbar känsla af beundran, ja nästan kärlek.

Den unge man, vars hand ännu aldrig vidrört paradisträdets gudomliga frukt, vars läppar förblivit oerfarna, vars hjärta ännu aldrig talat, vars sinnen vakna mitt i ovissheten av en ny trängtan, han har under sina ensliga timmar, ja till och med under det intellektuella arbete, varmed vår tids uppfostran anstränger hans hjärna, en förkänsla av den kult, åt vilken han snart skall offra, och personifierar på förhand under växlande former den tjusande varelse, som svävar i hans drömmars luftkrets. Han vill, han önskar famna denna okända varelse, men han vågar icke ännu, och kanske skulle han i uppriktigheten av sin beundran aldrig våga det, om icke något underlättande tillmötesgående komme honom till hjälp. Är Chloe okunnig, måste den närgångne och nyfikne Lycenion undervisa Daphnis.

Allt vad som talar till oss med en ännu okänd dragningskraft, tjusar oss, förvånar oss, förleder oss. En kall gravyr, framställande ovalen av ett formrent ansikte, en målning, till och med från antiken, ett