Sida 106
utan, då de icke ville tillskrifva naturen densamma, antogo, att dessa ringformiga bildningar voro med konst uppförda anläggningar, som betingades af klimatet på månen och härrörde från hans invånare. Själfva Kepler trodde på detta konstlade ursprung. Man besinnade icke hvilka ofantliga dimensioner dessa anläggningar måste ha (fig. 27, 28, 29).
Alla månens berg äro ihåliga.
Antag, att en resande färdas öfver månens landskap och närmar sig ett af dessa berg. Han träffar en rad klippor och vallar, som höja sig öfver hvarandra, han klättrar öfver dessa och uppnår slutligen med stort besvär deras höga toppar, från hvilka han har en ojämförlig utsikt. Men han vill klättra öfver bergets spets för att på motsatta sidan nedstiga utför dess sluttningar. Detta kan han emellertid icke, ty berget har ingen spets! I stället för att behärskas af en platå, är det ihåligt, och dess krater sänker sig under den kringliggande slätten. Han måste således antingen nedstiga i kraterns djup och öfvergå denna, som ofta är mer än 100 kilometer i diameter, på den motsatta sidan åter klättra uppför den jättestora hålvägen och sedan nedstiga från berget, eller också måste han gå omkring kraterns branta kant, som är späckad af klippor och nakna spetsar. Fastän musklerna tröttna sex gånger långsammare på månen än på jorden, måste dylika klättringar vara ojämförligt mycket svårare än de, som företagas af våra alpklubbars djärfvaste hjältar.
Höjden hos alla månens berg har blifvit upp-
Källa: Project Runeberg ·
