Sida 157
äro teleskopiska, osynliga för blotta ögat och lysa i medeltal endast med glansen från en stjärna af från tionde till trettonde storleken. Utan tvifvel äro dessa små planeter spillror af en ring af kosmiska ämnen, som bildat sig vid tiden för solsystemets skapelse, mellan Mars' och Jupiters bana. Måhända äro flera också lämningar af förstörda världar. De äro så små, att man ännu icke förmår urskilja något af deras yta, och om deras historia veta vi nästan intet.
På vår öfversikt öfver solsystemet (fig. 16) ha vi angifvit zonen för dessa små planeter, som kretsa mellan Mars och Jupiter.
Jupiter.
Vi komma nu till Jupiters jättevärld, som tronar på ett afstånd af 192 millioner mil från solen, det vill säga på ett afstånd från dagens stjärna, hvilket är fem gånger större än jordens afstånd från henne. Där rullar det kolossala klotet kring solen i en bana, som naturligtvis ligger utanför jordens och är fem gånger vidsträcktare, med en långsam omhvälfning, hvilken det behöfver nära tolf år att fullborda. Den noggranna tiden för dess omhvälfning kring solen är 4 332 jorddagar eller 11 år 10 månader och 17 dagar.
Detta klot är icke sferiskt, utan sferoidalt, det vill säga afplattadt vid polerna. Det minst öfvade öga igenkänner det genast, så snart det får se denna planet i teleskopet (fig. 44). Dess afplattning är 1/17 af dess ekvatorsdiameter.
Källa: Project Runeberg ·
