Sida 9
KARLSKRONA—FARSUND.
9
Den stammen ej dött ut, blott nya skott den skjutit, Som faderns ärfda mod än häfdat mången gång. Hvarhelst till örlig fram de Svenska drakskepp flutit, Med flagga blå och gul, stolt blåsande på stång, Der vet historien, att om mången bragd berätta, Om Bagge och Claes Horn, om Högland och Svensksund. Ej framtid skall en fläck på forntids ära sätta, Med bragder tecknad full förblifve sköldens rund I
Men ej att vinna land och rikedom och ära I krigisk idrott nu I lemnen faderns strand. I fredligt värf I gån, att fridens budskap bära, Och idoghetens fram till förr ej sedda land. Utöfver haf, der förr ej svajat Sveas flagga, Ej Sveas vimpel blåst, bort till en annan verld, Ert säkra skepp skall stolt och trotsigt eder vagga, Fast andra stjernors glans der lyser eder färd.
Farväl, ett kort farväl, du ringa Vikingskara! Snart ilar tiden bort, snart ses du här igen. Må lyckan på din färd ditt säkra sjökört vara, Dig skydde verldars Gud, hvart ock du vänder hän! I Sveas gamla land för dig slår månget hjerta, För dig höjs mången bön i djupet af vår själ. Väl hård och bitter är nu afskedsstundens smärta; Men återseendet oss bringar fröjd. Farväl!»
Kom så den trettionde september 1851. Allt var klart, Eugenie låg och väntade på sin amiral, Lagerbjelke på sin. Och de väntade kommo och mönstrade in fartygens besättningar och sade några hjertliga ord, och amiral Nordenskiöld, som inmönstrat fregatten, drack vår välgångsskål i chefens kampanjsal (af folket emellanåt benämd champagnesal), och amiralerna lemnade fartygen, saluten dånade, lotsarne stodo på sin post — och så började gångspelet röra sig.
Det är en egendomlig känsla, som alltid återkommer vid ett sådant tillfälle. Ända till det ögonblicket har man känt sig med styrkan af vårt bästa svenska jern fasthållen vid landbacken, alla ens tankar och intressen hafva också
Källa: Project Runeberg ·