Sida 97
I JÖNKÖPING 1847—18
07
varande i de lag i Genève, där Byron och paret Shelley samspråkade om spökhistorier. Bvron berättade en alton en historia om en »vampyr», men på papperet koin endast den tämligen obetydliga inledningen hvilken såsom fragment förekommer i hans skrifter. Polidori tog sig emellertid det orådet för, att offentliggöra vampyrhistorien, enligt hvad ban påstod ungefär som Byron berättat den. Denne var naturligtvis föga belåten med att hans fantasi på detta sätt — honom ovetande — omskrefs af annan man och utgafs som hans, men trots Byrons, för öfrigt ganska godsinnade gensaga, blef novellen dock under hans namn öfversatt till flere språk (på svenska, Helsingfors 1824) och vann på kontinenten stor berömmelse. Man tyckte, att ; Vampyren» rätt var i Byrons anda, ja, Thomas Moore omtalar med förbittring, att vissa franske författare försäkrat, det denna öfverspända berättelse först fäst fransmännens uppmärksamhet vid Byrons snille!
Rydbergs i Jönköpingsbladet införda berättelse har från den engelska novellen knappast lånat nägot annat än ett enstaka namn samt själfva vam-pyrämnet. Med vampyr förstås enligt Rydbergs ord »en brottsling som efter döden väl slipper det omedelbara helvetets kval, men mot det beting med den fallne öfverängeln, att han, iklädd samma kropp, som före döden varit hans nedriga själs hydda och samma mänskliga lidelser, skall inom en viss tid — enligt sägnen hvart år — öfverlämna åt döden en oskyldig flicka, som hans förföriska, oemotståndliga väsen har bedragit; i annat fall vänta honom helveteskvalen fördubblade». Han slaktar sina offer genom dolkstvgn antingen i nacken
7. — T'. Rydberg. I.
Källa: Project Runeberg ·
