Sida 105
1 (iÖTEBORG 1 8 4 9 — 5 0
Vi äga en liten skildring at' denna sistnämnda del af det dåtida Göteborg, just af Viktor Rydbergs hand, skrifven inemot ett årtionde senare, då många ändringar i stadens yttre skett. När han i texten till planschverket »Göteborg och dess omgifningar» (1859) omtalar järnvägsstationsbyggnaden och dess grannskap, heter det:
»Tänk dig stationsbyggnaden försvunnen, likaledes den väldiga byggnad, som bildar östra sidan af torget och är det nya arbetshuset, en byggnad stor nog att inom sina murar rymma en svensk småstads folkmängd tänk dig sedan stenläggningen borta och hela den vidsträckta platsen omgifven af ett ruskigt plank. Inom detta stängsel skulle vi sett på midten af det sumpiga tältet en byggnad med grå murar och gallrade fönster resa sig. Det var länshäktet. I dess grannskap och som en värdig accessoar till detta stod samma tortyrverktyg som icke länge sedan bidrug att illustrera alla tingsplatser i riket, det af folkhumorn Blomster-Jöran kallade, men som på oförblommerad svenska benämndes spöpålen. Fältet begränsades af ett stycke af vallgrafven, bakom hvilken utbredde sig den ödsliga Gullbergsvassen, samma vass som nu uttorkas för att gifva rum åt kajer och gator. Sådan var platsen för ett antal år sedan. Och lif fick denna dystra tafla i synnerhet om söndagarna genom en mängd små och stora trasvargar, som här hade lokalen för sin spelklubb. Man spelade 'kronvägg' mot planket, man singlade och 'salade hybeeka' af hjärtans lust. Som en omväxling i nöjet profvade man sina krafter med polisuppsyningsmännen, när dessa någon gång vågade visa sig i den glada klubben. Det var ett ställe och ett folklif värdigt den flandriska skolans penslar, men
Källa: Project Runeberg ·
