Sida 184
2 7 G
VIKTOR RYDBERG
Det var i öfrigt egendomligt att se med hvilken tillgifvenhet Viktor Rydberg betraktade sig som »Hedlunds äldste gosse». När han hösten 1884 på allvar lämnade den stad, där ban i nära tre årtionden haft sitt hem, för att träda in i en nv verksamhet, och då tåget ilade åstad och han såg sin gamle väns skepnad tona bort i rymden, föllo hans ord: »Måtte jag kunna göra honom glädje!»
I melankoliska stunder var ett bref från Hedlund hans läkedom: »i själfva bokstafsformerna-tycker jag mig förnimma pulsslagen från ett hjärta i hvars känslovärld jag har ett hem»; han -kunde sedan lägga brefvet bredvid sig som en god talisman; hans kära Ekeliden på Djursholm, som han tillträdde först efter det ohälsa hindrat Hedlund att besöka Stockholm, hade blott ett fel för honom: »Sven hade icke sett det»; denne fick först se Eke-liden efter vännens död. När han harmades öfver världens småsinne, förklarade han, att det dock innebär något försonande, att det här i världen funnes folk som S ven. Bland de arbeten,med hvilka hans tankar s}rsslade den sista sommaren han lefde, var en tillärnad, men aldrig skrifven uppsats, afsedd för »Svea», hvarmed han ville hedra sin gamle Göteborgsvän i hans sjuttiofemte år; och hans sista glädjeämne här i lifvet var den underrättelse som nådde honom dagen före hans död om den guldmedalj, hvilken öfverlämnats af Göteborgs musei styrelse åt museets stiftare, hans vapenkamrat från så många fejder i idéernas tjänst. Och det sista brefvet från Viktor Rydberg till Hedlund slutar med följande ord:
Källa: Project Runeberg ·
