Sida 183
VIKTOK RYDBERG OCII S. \. IIEDLEND 1H1
enda familj. Så är det ock i verkligheten och skall förblifva så.»
Ja, äfven efter det han 1884 llyttat till hufvudstaden, förblef sambandet med den gamle vännen hållfast, och Hedlund var alltjämt »gudfadern för hans arbeten , den som å hans vägnar uppgjorde med förläggarne.
Rydberg har själf med djup tacksamhet offentligt och enskildt intygat detta vänskapsförhållandes styrka. Redan i den tillägnan, som ledsagade Siste Athenaren såsom förord (1859), hette det att författaren prydde sin bok med namnet på en riddare sans peur et sans reproche, en man hvars kärn-fasta karakter, klara hufvud och varma hjärta ban under flerårigt umgänge lärt känna, akta och älska.
När han trettio år senare afslöt sin stora germaniska mytologi, frukten af åratals trägna mödor, oro och forskningsifver, uttalade han som slutord en tacksägelse bland annat till Hedlund, »hvars varma deltagande för dessa undersökningar uppehållit hans mod och varit honom en välbehöflig maning att icke tröttna före hunnet mål .
Till en dansk vän, Otto Borchsenius, uttalade han en gång i ett bref 1870:
Jag kan intet skrifva om Hedlund, enär jag icke kan säga dig, huru högt jag värderar och älskar denne man, som har varit en lykta för min fot på det godas väg, som stärkt mig i förtröstansfull kamp för hvad jag tror vara rätt, när jag själf känt mig modlös och trött, och gifvit min själ ro och jämvikt genom sitt exempel i fördragsamhet och vänlighet mot de bittraste motståndarne.»
Källa: Project Runeberg ·
