Sida 224
2 7 G
VIKTOR RYDBERG
»Poesiens enda uppgift är icke att försköna hvardagslifvet, att sprida en njutning af högre art öfver lugnet och hvilan; den har en annan och en högre. -Den konung, som slutligen besegrade de gamle britterne, visste ur hvilken källa detta folk druckit sitt okufvade mod; han gaf det afväpnade folket nåd, men han utrotade dess skalder. Ty det land, hvars jordmån ännu är saftig nog att gifva upphof åt den uppfriskande strömmen af en nationel poesi, äger i den en källa för evig föryngring. Den makt, som planterade de olika nationaliteterna, gaf åt hvar och en i dess nationalpoesi sii\_ genius, och så länge ett folk under bullret af hvardagslifvets bestyr ännu har öra för dess toner, hjerta för dess ingifvelses står det i förening med sitt upphof, lefver det ett själfmedvelet lif och behöfver ej frukta döden. I en tid af allmänt betryck, allmän hopplöshet uppstår en man och sjunger, kanske ej för det ban hoppas, att folket skall lyssna till honom, men emedan han vid lågan af forna minnen vill värma sitt eget hjärta till nytt hopp för framtiden. Så gjorde Béranger. Men folkef lyssnar, hopplösheten försvinner, på samma gång som dess medvetande af sin kraft, åtföljd af den rättmätiga fosterländska förbittringen, vaknar. Så gjorde fransmännen.»
Det är ganska betecknande för Rydbergs uppfattning, att den franske skald, hvars diktning främst fängslar hans intresse, är representanten för det adertonde seklets politiska doktriner, den revolutionära skolans efterborne sångare, restaurationstidens käcke bekrigare med plekter och lyra.
För öfrigt är Rydbergs uppsats om Béranger, som ansluter sig till Jules Janins, i det stora bela
Källa: Project Runeberg ·