Sida 292
2 7 G
VIKTOR RYDBERG
het? (började 11 oktober 1859).* Tankegången i denna skrift är i korthet den att man bör ersätta de lejde soldaterne — den »soldateslo mot hvilken redan Positivspelarnes unge författare riktat sitt angrepp — med ett folk i vapen.
Rydberg framhåller, att det väl numera icke finnes någon, som ej anser krig för ett undantagsförhållande och särskildt erövringskriget för ett verkligt brott, såvida det icke tillika åsyftar att befria en fjättrad nationalitet eller kan åberopa andra med kulturutvecklingen samman-^ hängande högre intressen än eröfringens. Men på århundraden torde detta rättsmedvetande dock ej ernå kraft att omöjliggöra kriget och binda en envåldshärskares lustar. Dessutom funnos förhållanden, hvilka, kanske helgade af häfd öch diplomati, dock genom sin inre orättmätighet blifvit till brännande frågor, fordrande en lösning som svårligen — det vittnade erfarenheten — kunde ernås utan svärdets biträde. Och då nu så vore skulle en evig fred bära eviga orättvisor i sitt sköte. Cobdens och hans -Manchestervänners rop på »fred till hvarje pris» hade därför med skäl blifvit stämpladt som en trångbröstad bomullspolitik, medan likväl kärnan af deras åsikter vore en hög och ädel tanke, till hvars förverkligande den världshistoriska utvecklingen otvifvelaktigt sträfvade. Dessutom funnes en stat, hvars lifsprinc-ip vore eröfringen — vår nära granne och arffiende — och dess tillvaro förbjöde Europas folk att omsmida sina svärd till plogbillar. Den fysiska styrkans rätt hade i och med stormaktshegemonien blifvit ett system, och för de stater, som ej representerades i det europeiska förmyndarerådet,
vore det tungt att veta sin tillvaro beroende af de mäk-
\
* Jmfr Rydbergs Samlade Skr. XIV: 253.
Källa: Project Runeberg ·
