Sida 331
F.N VANDRING I NORGE
327
Färgspelet, i hvilket blånande fjälltoppar, skyar och dimmor sammangötos, var underbart och obeskrifligt. Midt i denna rörliga lek, denna himmelska dans af färger och former, upptäckte vi silfverhvita, skarpt begränsade, stilla stående fläckar, som när de guld- och purpurskimrande dimmorna bleknat och försvunnit visade sig vara snöfält, hvilande på berg, hvilka det obeväpnade ögat icke längre kunde särskilja från himlahvalfvet.»
Den tyske doktorn hade till en början funnit Elstadssätern vara ett Eldorado för en man som Rousseau. Hit borde medborgaren från Genève styrt sin kosa och uppfostrat sin Emile.
Men allt har sin baksida här i världen. Då han mötte några barn, fann han, att de sjöngo en den gemenaste slagdänga; denna uselhet, som de väl knappast begrepo själfva, hade de lärt af äldre personer i deras vanliga omgifning. Doktorns ansikte mörknade och förlängdes.
»Han hade kommit till den erfarenhet, att om Rousseau skulle uppfostrat sin Emile uppe på Elstadssätern, så borde Emile åtminstone icke ha fått lära norska språket. Och Rousseau själf, om han vistats här någon tid, skulle måhända vunnit den öfvertygelse, att den ädla naturligheten, det sant mänskliga, icke är en råprodukt, utan behöfver arbetas fram med andana makt. Sedlighets-lillståndet bland Norges allmoge, åtminstone i dessa nejder, är ingalunda af den art, att det understöder en fantasi, som här vill framtrolla Gessnerska idyller.»
På återvägen timade det Rydberg och Fleury, som utgjorde eftertruppen, ett missöde: de kommo från sällskapet och föraren och råkade på villostigar:
Källa: Project Runeberg ·
