Sida 332
32 6
VIKTOR RYDRERG
i målande ord förtäljes deras besvärliga vandringar öfver höjder och genom dälder, skogsdungar och moar, Rydbergs farhågor och den glade Fleurys bekymmerslöshet och Bérangerska munterhet, äfven då det icke lyckas dem slippa in i en stuga, där de klappa på, emedan de tagas för tattarebyke. Ändtligen hinna de ned i dalen. Rydberg hade på vägen kommit i språk med Fleury om de norske tattarne — zigenarne — och ban tar häraf anledning att göra en utvikning från reseskildringen och berätta ett och annat om Nordens zigenare, en märkvärdig gren af denna, öfver jorden utbredda, gåtfulla parasitnation.
Det är hufvudsakligen på Eilert Sundts redo" görelser för »Fantefolket» i Norge som Rydberg här stöder sig, men han lämnar ock en karakteristik af zigenarlynnet i allmänhet; ban hade ju haft anledning sysselsätta sig med vandringsfolket just året förut, då han skref sin »Singoalla».
Under en fortsatt vandring i Gudbrandsdalen blickade färdemännen in i de olika hemmen, hos de store gårdmännen, husmännen och de små själfägarne. Rydberg lämnar olika karakteristiker af dessa samhällsklasser och deras bostäder. Såsom varande af intresse dels i och för sig, dels med hänsyn till Rydbergs uppfattning af den sociala frågan, en uppfattning som han blef trogen till det sista (märk Grottesången o. a.), må anföras:
»Den ryktbara arbetareagitation som för några år sedan sattes i gång af studenten Marcus Thrane vann stor anklang bland husmännen i Gudbrandsdalen. Talrika arbetareföreningar bildades därstädes. Nu äro de
Källa: Project Runeberg ·
