Sida 343
F.N VANDRING I NORGE 337
»Vi sänka oss ned på en höjd helt nära staden, bredvid dess vackra kyrkogård. Aftonen är inne. Solen nalkas hafvet. Kusten på hvilken vi befinna oss sänker sig till en långsluttande idyllisk strand, där, omgifven af lundar, Molde speglar sina röda tak och hvita hus i Homsdalsfjorden. Vattenspegeln inneslutes i en halfkrets af höga, fantastiskt formade berg, uppstigande med sina kammar, tinnar och spetsar bakom hvarandra, skiftande i alla nyanser af blått och just på det afstånd som gör dessa massor oöfverskådliga utan att minska deras majestät. Snö betäcker deras toppar och fyller deras remnor, så att dessa, stundom underbart regelbundna, bilda långa, uppifrån nedåt jämnlöpande silverglänsande strimmor. Resen bland dessa berg är Romsdalshorn; det liknar en sammanstörtad götisk jättekyrka, som ännu i sina ruiner påminner om de ursprungliga formerna och ingenting förlorat af sin himmelstormande djärfhet. Half-kretsen brytes på tvänne ställen, lämnar i öster en utsikt öfver fjorden och öppnar i väster ett pass till hafvet med fri synrand, solförgyllda böljor och ljusa skyar kring medjorna af de klippor, som utgöra förposten mot hafvets stormar. Bassinen är beströdd med höga klippöar och låga, långsträckta, skogsprydda skär, mellan hvilka några fiskarbåtar gunga.
Solen står vid horisonten. Taflan får en varm, blekröd belysning. Skuggorna skrida från stranden, där vi stå, med sakta steg öfver vattenytan, nå skär efter skär, segel efter segel, hinna bergens fot och närma sig omärkligt deras toppar. De likna icke skuggor, utan magiska dimmor, som utbreda sig öfver det drömmande landskapet och ljuft sammansmälta dess färger och linier. Lundarne på skären mörkna tillika med sina spegelbilder i vattnet. Alla konturer dallra i dagrarnes och skuggornas
22. — V. Rydberg. T.
Källa: Project Runeberg ·
